Johannes Matthiæ samt af sin förmyndare Axel Oxenstierna. De första åren var drottningens uppförande också i öfverensstämmelse dermed. Efter gammal sed höll hon dagliga bönstunder, deltog i allmänna gudstjensten och begick nattvarden offentligt och vid samma tillfälle, som de öfriga af församlingen. Adelns tilltag att draga sig från kyrkorna och genom egna prester hålla enskild gudstjenst bestraffade hon såsom ett ogudaktigt öfvermod; och uppmanade till och med sjelfva rådsherrarna att begå nattvarden, icke som några brukade enskildt, utan i församlingens närvaro och till ett godt exempel[1]. Om evangelii lära talade hon med vördnad. Ofta och gerna deltog hon i filosofiska undersökningar om dylika ämnen; men ville dervid icke höra omtalas någon annan hvarken grund eller slutföljd än den, som var i det uppenbarade ordet gifven. Kristendomen stod i hennes ögon högt öfver all hedningarnas vishet. Hon beundrade kejsar Antonius och valde hans regering till föredöme. Men, sade hon, jag borde med rätta uppföra mig än bättre, efter jag har den fördelen att vara kristen. Denna hennes varma öfvertygelse var dock förenad med mycken fördragsamhet, troligen en följd af Johannes Matthiæ undervisning; kanske ock af vistandet hos pfaltsgrefvinnan Katrina; emedan denna sednare följde lutherska, men gemålen Johan Kasimir kalvinska bekännelsen, och likväl lefde med hvarandra i endrägt och fred. I denna rigtning utvecklade sig Kristinas andeliga verksamhet. Det var någon tid en hennes älsklingsplan att i Tyskland upprätta en akademi af endast teologer, hvilkas sysselsättning skulle uteslutande blifva att arbeta på de kristna bekännelsernas förening. Sjelf visade hon vid flere tillfällen sin fördragsamhet, hvilken dock ännu var långt skild från likgilltighet och köld. Flere gånger yttrade hon, att menniskans heder är så nära förbunden med den trosbekännelse, hvari hon blifvit uppfödd, att ingen kan byta om tro utan att också förspilla sin ära. Detta
- ↑ Rådsprot. d. 2 Aug. 1647.
