för både Freinshemius och Cartesius uppgaf till behandlingsämne Det högsta goda. Stundom hörde man henne bland förtrogna vänner yttra sig om dygdens öfverträffande värde. Hon ådagalade då en hög vältalighet. Det var hänförande att se, huru hon likasom lade kronan för sina fötter samt förklarade den och alla jordiska fördelar vara ett intet i jemnförelse med dygden. Detta var andra skedet, hvilket räckte till omkring 1651. Beklagligtvis finner man, att Kristina, i trots af de vackra talen och sedespråken, just under denna samma tid började visa mer och mer likgilltighet för sina regentpligter, mer och mer benägenhet för nöjen, oanständigt skämt och slöserier. Det märkeliga regeringsåret 1651 med Messeniernas afrättning till slutet inföll just under denna tidrymd.
Utan bestämd öfvertygelse blifver menniskoanden snart vacklande. Bilden af det högsta väsendet oupphörligt förändrad, oupphörligt förtunnad och afklädd all bestämning, försvinner snart likt en dimma, och med densamma äfven tron på själens odödlighet och på domen efter döden. Utan dessa stöd tycker menniskan snart, att dygdens värde är tvifvelaktigt, och att den högsta lefnadsvishet består i den angenämaste lefnadsnjutning. Äfven till dessa rymder, till detta tredje skede, förirrade sig Kristinas mångfrestande och djerfva ande. Vossius och Salmasius förberedde, Bourdelot fullbordade hennes uppfostran dertill. Hon intalades att för helsans skall undfly alla ledsamma sysselsättningar. Sedan kastades gäckeriets åtlöje öfver hvarje allvarligare åsigt och bemödande, öfver hvarje tanke eller tro på någonting öfver eller utom sinneverlden. Detta frambragte åsyftad verkan. De sista lemningarna af Kristinas så väl religiösa som moraliska öfvertygelse ramlade. För lutherska läran, för hvarje trosbekännelse i allmänhet visade hon nu mera nästan öppet förakt. Tvungen att för syns skull öfvervara gudstjensten, läste hon derunder ofta helt andra skrifter, stundom af orent innehåll; så fann man henne i kyrkobänken sysselsatt med Virgilius, ja med
