230
Catullus, Tibullus och Propertius. Hon dålde ej mer sin ledsnad, sin otålighet. Genom att smeka knähunden, hviska vid grannarna, skrapa med stolen m. m. tillkännagaf hon sin längtan efter predikans slut. Hon sökte med serdeles ifver sådana böcker, som angrepo kristendomen, ja alla religioner. Salvius hade en dylik, utgifven af det redan då uppväxande fransyska fritänkeriet. Den hette: De tribus impostoribus[1], och anställde en jemnförelse mellan Moses, Mahomed och Kristus, förklarande dem alla tre för bedragare. Vid underrättelsen om Salvii död skickade Kristina genast bud för att bekomma denna bok; men Salvius, oroad af ånger och samvetsqval, hade på dödsbädden låtit densamma uppbränna. Hos Kristina voro likväl dess grundsatser redan inrotade. Hvad tror ni, sade hon en gång helt oförmodadt till Bochart; hvad tänker ni i sjelfva verket om en viss bok, som man kallar bibeln? Bochart tog saken som lärdt allvar och började utbreda sig öfver skrifternas förträfflighet, till dess han märkte de kringståendes hånlöje. — För Chanut genomhäcklade hon en gång alla trosbekännelser och slutade med det infallet: jag skulle i sanning blifva mycket öfverraskad, om det verkligen funnes en Gud till. Efter afsägelsen, och då hon under ständiga förströelser vistades i Brüssel, skref hon till Ebba Sparre sålunda. Min sällhet skulle ej hafva sin like, ja den skulle väcka Gudarnas afund, om jag också hade den lyckan att få se eder, att hafva eder som vittne dertill. Mina sysselsättningar äro att äta väl, sofva väl och studera litet; men deremot prata, skratta och se fransyska, spanska och italienska skådespel. Med ett ord, jag fördrifver min tid rätt angenämt; jag slipper höra predikningar; jag föraktar alla predikanter utom Salomo. Allt det öfriga är bara dumheter, ty enhvar bör lefva nöjd, då man får äta, dricka och sjunga. Farväl, min vackra Ebba, kom ihåg eder Kristina!
- ↑ Om de tre bedragrarna.
