TRETTIEANDRA KAPITLET.
KRISTINAS ÖFVERGÅNG TILL KATOLSKA LÄRAN.
Bland mycket besynnerligt i Kristinas uppförande är hennes öfvergång till katolska läran kanske det besynnerligaste; det som är svårast att förklara. En mängd underliga rykten blefvo derom utspridda. Hon berättade och tyckes sjelf hafva trott, att man i hennes spädaste barndom inför Gustaf Adolf förespått denna händelse. Hon omtalade vid ett annat tillfälle, huru hon under läsningen af historiska böcker redan vid nio års ålder fattade tycke för katolska bekännelsen i anseende till dess läroratser om ogifta ståndets företräde, om skärselden, om vådan af folkets bekantskap med bibeln, o. s. v. Denna sin öfvertygelse säger hon sig hafva envist försvarat, tills fastern nödgades tysta henne med det hotande riset. — Enligt hennes egen ytterligare berättelse, har hon år 1647 under en svår sjukdom gjort det löfte att, om Gud återgåfve helsan, öfvergå till katolska bekännelsen.
Dessa uppgifter äro dock mer eller mindre osannolika och af ingen annan författare nämnda. I allmänhet hvilar ett ännu oskingradt mörker öfver anledningarna och första väckelsen till denna märkvärdiga förändring. Häfdaforskaren kan ej med någon säkerhet spåra densamma längre tillbaka än till 1650 och följande händelse.
Portugisiska sändebudet Pereira hade i sitt sällskap en jesuit, Antonius Macedo, hvilken i hemlighet var hans biktfader, men i det allmänna visade sig som hans skrifvare och tolk; ty Pereira sjelf var icke latinska språket mägtig. Denne Macedo lågade af nit för sin bekännelse och hade förut som missionär predikat densamma bland hedningarna i Afrika; var dessutom en klok och lärd man, med behagligt och värdigt umgängessätt och stor
