katolska läran. I Maj skickades Cassati tillbaka till Rom för att lemna påfven närmare underrättelse om det fattade beslutet och för att öfverenskomma om åtskilligt så väl angående den högtidliga afsägelsen, som hennes blifvande vistelse uti Italien.
Efter denna tidpunkt reste under allehanda förevändningar många katoliker från och till Sverge, och Kristina skaffade dem i hemlighet tillåtelse att bevista påfviska gudstjensten i fransyska sändebudets hus. Åt Bourdelot säges hon hafva uppdragit att med hofvet i Paris öppna förberedande underhandlingar för den händelse, att hon skulle efter tronafsägelsen vilja stanna i Frankrike. En annan sändes med ungefär samma uppdrag till konungen af Spanien, båda delarna år 1653. Genom den ryktbara Montecuculi gaf hon ändteligen år 1654 äfven kejsaren del af sitt beslut.
Oaktadt dessa många vidtagna åtgerder lyckades man dock att länge hålla mängden af svenskar i okunnighet om hela saken. Att Lejoncrona var inne i förtroendet, vet man genom utländningars berättelse; men för öfrigt är det än i denna stund alldeles okändt, huru och genom hvilka bland hoffolket Kristina tillställde alla dessa hemliga möten och samtal. Sjelf visade hos sig mästarinna i förställning. Ehuru beslutet att öfvergå till katolska läran togs redan våren 1652, fortfor hon dock att hela den återstående tiden bevista gundstjensten, till och med att begå nattvarden efter lutherska lärans föreskrifter.
Katolikerna omfattade i början med serdeles förtjusning underrättelsen om Kristinas åsyftade trosförändring. Den var i och för sig sjelf en lysande seger och ingaf tillika den förhoppning att Kristinas omvändelse skulle förbereda hela Sverges. Ur denna sista irring blefvo de likväl genast tagna genom hennes och andras föreställningar om omöjligheten, samt genom hennes oåterkalleliga beslut att nedlägga kronan. Det återstod ändå mycken tillfredsställelse i den tanken, att protestanthjelten Gustaf Adolfs dotter, en bland de snillrikaste och lärdaste
