236
personer i hela Europa öfvergaf sina fäders tro och omfattade deras; och allt detta frivilligt, ja nästan helt och hållet af sig sjelf; likaså att hon, såsom man påstod, för att kunna efterkomma denna inre kallelse, nedsteg från en af Europas mest lysande troner. Hvilken seger, hvilken ära för deras bekännelse! Hvilket bevis för dess sanning! Deras glädje blef likväl ganska kort. Både de och andra märkte snart af en mängd yttranden samt af Kristinas hela uppförande, att hon i sjelfva verket satte lika litet värde på den nya som gamla bekännelsen. Man sökte emellertid på ömse sidor hålla god min, för att ej utsätta sig för tadel eller åtlöje. Märkeligt är dock, att ingen bland de i Kristinas omvändelse deltagande jesuiterna fick af påfven åtnjuta någon belöning, svarande mot en så lysande, så ovanlig förtjenst. Det tyckes, som man föga värderat antingen deras möda eller ock vinsten deraf.
Vi hafva sagt, att ingen kan med säkerhet uppgifva de inre driffjedrarna till Kristinas omvändelse. Man har ock olika gissningar derom. Några påfviska ifrare fortforo att tala om en inre andans kallelse och upplysning, samt om katolska lärans sjelfbevisande sanning o. s. v. Detta kommer icke på något sätt öfverens med Kristinas kända lynne, än mindre med hennes sinnesstämning vid tidpunkten af trosförändringen. Man kan tvärtom påstå, att beslutet om denna sednare mognade i samma mån som hennes likgilltighet, hennes förakt för hvarje religion i allmänhet.
Den andra gissningen är följande: Kristina kände, såsom vi förut berättat, en liflig åtrå efter de södra ländernas mildare luftstreck, finare umgänge, yppigare natur och herrligare konstalster; äfvenså efter tillfälle att med sina ovanliga gåfvor lysa i större kretsar. Men som protestant kunde hon icke utan både obehag och tvång vistas och resa omkring i det efterlängtade södern. Derföre skulle hon hafva beslutit antaga katolska läran; skilnaden vore ju ringa; båda bekännelserna blotta ceremonier, lika sanna eller lika tomma; hvarföre då ej begagna den,
