som gaf mesta fördelen? Alexander, så skref hon sjelf, var berömvärd också derföre, att han, som en klok furste, begagnade sitt tidehvarfs trosläror. Något qvickhufvud bland fransmännerna använde på drottningen ett infall efter en resande italienare, hvilken om det strängt reformerta presterskapet yttrade: deras trosbekännelse är icke dålig; men min är mera beqväm för den, som vill resa verlden omkring. Denna förklaringsgrund är den vanligaste och, tyvärr, den sannolikaste.
TRETTIETREDJE KAPITLET.
KRISTINAS LIFSFAROR.
Kristinas lif sväfvode ofta i faror dels genom sjukdomar, föranledda af osund kroppsbeskaffenhet, dels genom vådor, framkallade af händelsen eller af hennes egen oförsigtighet. Tillstötarna i barnaåren hafva vi redan omtalat. Hon led redan då, och sedermera allt framgent af åtskilliga sjukdomar. År 1638 hade hon kopporna, hvilka likväl icke efterlemnade några ärr. År 1645 låg den nyss myndiga drottningen i messling. Åren 1641, 1646 och 1647 var hon angripen af allvarsamma sjukdomar. Detta sistnämnda år medförde också en annan och mera hotande våda. En vestmanländning, vid namn Presbeckius, hade blifvit 1643 utnämnd till lärare vid dåvarande gymnasium i Stockholm. Denne man blef mer och mer underlig till sinnes. Ena tiden uppförde han sig nyktert och anständigt, men gret, klagade sig olycklig, ville ständigt hafva tröst af presterskapet o. s. v. Andra tider deremot lefde han i svordom, dryckenskap, dans och våldsamheter, misshandlade sin maka, knotade öfver uteblifven befordran samt, förklarade sitt förakt för både prester och öfverhet o. s. v. Slutligen blef han nära vansinnig, och
