fallet fattade amiralen tag i drottningens kjortel och drog henne med sig åt djupet. Men genast, och innan Kristina hunnit sjunka, hoppade stallmästaren Steinberg efter och fattade simmande i en annan flik af klädningen. Hans Wachtmeister jemnte några andra hunno sålunda taga fatt i armarna och lyfta drottningen upp igen. Ehuru hon insupit mycket vatten och kunnat så väl deraf som af fallet blifva förvirrad och besinningslös, hann hon likväl knappt komma halfvägs upp, förr än hon ropade och bad, att man skulle hjelpa Fleming. Denne hade icke släppt sitt tag och blef derföre också lyckligen uppfiskad. Händelsen bekom Kristina icke på något sätt illa. Hon lade sig ej att hvila, öppnade ej ådern, utan höll offentlig middagsspisning, på det alla måtte se, att hon ej lidit någon skada. Jag är van att dricka vatten, sade hon, det gjorde mig derföre ingenting, fast det denna gången var både salt och beckigt. Värre var det med amiralen, som är van vid öl och vin, och måste hålla till godo med så simpel dryck. För öfrigt visades honom icke ringaste drag af missnöje; hon tvärtom berömde hans själsnärvaro att fatta tag i klädnngen och derigenom göra sin räddning möjlig.
