240
År 1651 i Januari under de många baletterna och gästabuden i Stockholm ådrog hon sig en lindrig halsfluss[1]. Längre fram på vintern och under de fortsatta kalaserna, åt hon sig sjuk af kastanjer. — Under en hemresa från Nyköping strax efter midsommar samma år hände, att, när drottningen anländt till sitt herberge på Pilkrog och satt vid qvällsbordet, öfverfölls hon af ett så häftigt och tvärhastigt illamående, att hon endast hann åt grefve Magnus utropa de orden: farväl min kära grefve! hvarpå hon nedföll afdånad, och det så djupt, att man nästan trodde henne död; ty både andedrägt och puls hade afstannat. En grefve Lewenhaupt ilade på ögonblicket till Stockholm efter läkemedel och läkare. En sådan, ehuru mindre ansedd, fanns lyckligtvis i sällskapet. Denne vidtog alla de åtgerder, han visste; men länge förgäfves. En hel timma låg drottningen utan puls och återfick målet först efter midnatten; likväl fortforo häftiga plågor, tills lifläkaren ankom. Vid hans åsyn utbrast Kristina: är det ni, min kära Duriez? jag tänkte mig aldrig mer få se eder åter. Orsaken till anfallet troddes hafva varit, dels att hon i starkt solbadd ridit allt för häftigt, dels att hon efter denna upphettning druckit för mycket kallt vatten. Emellertid återvann hon hastigt krafterna och kom till Stockholm med så gladt ansigte, som ingenting förefallit.
År 1652 på en annan Nyköpingsresa steg hon oförsigtigt ur vagnen och vrickade dervid ena foten ur led, men blef snart återställd. Några veckor derefter, klockan fyra en Junimorgon, skulle drottningen, förd af Herman Fleming, bese flottan, hvilken just då utrustades. För att komma till ett bland de nya fartygen, gingo de öfver en för tillfället gjord bro, som bestod endast af lösa bräder. Amiralen steg af förseende fram på den utom fästet liggande ändan af ett bräde. Detta tog öfvervigten och störtade i vattnet jemnte så väl Fleming som Kristina sjelf, hvilken stod på inre delen af detsamma. I
- ↑ De la Gard. Ekebl. 1.
