Sida:Drottning Kristina 1.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23

Detta tidiga allmänna och oerhörda beröm har kanske mer än någonting annat bidragit till Kristinas olycka; ty det utbildade hastigt och i hög grad två henne medfödda fel, nämligen egenkärlek och utmärkelselystnad. Vanan att oupphörligen prisas medförde behofvet deraf, och som Kristina dessutom hade mer sinne för det utomordentliga, det lysande, än för det verkligt ädla och goda, så föranleddes deraf hennes oupphörliga bemödande mer att väcka uppseende än att förtjena högaktning. Djerfva försök, stora förluster och försakelser för ögonblicket, till allt sådant var hon städse färdig; ty uppseendet retade inbillningen och smickrade stoltheten. För osedda och oberömda uppoffringar, för ihärdigt fortsatta bemödanden till andras väl, för allt sådant saknade hon sinne och lust.

Detta står i nära förhållande till ett annat Kristinas fel. Vid närmare granskning finner man hos henne den icke sällsynta föreningen af ett hetsigt hufvud och kallt hjerta. I fråga om vissa sina älsklingstankar, sin egen personlighet och dess ära var hon ytterst lättretlig och häftig samt kunde uppoffra mycket nog. Men när saken rörde blott andra menniskors välfärd, befanns hon tämligen liknöjd; ville åtminstone icke gerna för deras skull underkasta sig sjelf några försakelser, bekymmer eller mödor.

Ofvannämnde ovanligt stora egenskaper skulle för något hvar blifvit en svår frestelse till egenkärlek. För Kristina blef den oemotståndlig; ty den understöddes af naturliga anlag och utbildades tidigt genom allt det smicker, hvarmed hon öfverhöljdes, alla de framgångar, hvaraf hennes första regering utmärktes. Detta tillsammans alstrade ett sjelfförtroende, en egenkärlek, som sällan insåg egna fel, sällan sökte andras råd, än mindre tålde deras motsägelser. Deraf hände till olycka för henne och för riket, att redliga och sjelfständiga män småningom antingen af henne drefvos, eller ock frivilligt drogo sig från hofvet. I deras ställe kommo gunstlingar, som följde blindvis drottningens vilja och smickrade hennes