Sida:Drottning Kristina 1.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

24

svagheter. Man har förklarande anmärkt, att benägenheten för gunstlingar och till en del äfven det lättsinne, hvarmed dessa gång på gång ombyttes, vore ett arf från brandenburgska huset och från modren Maria Eleonora i synnerhet.


SJETTE KAPITLET.
KRISTINA OCH AXEL OXENSTIERNA.

Det, som under Kristinas egen regering först påkallar uppmärksamheten och som dessutom är en förklaringsgrund för många sedermera inträffande händelser, är hennes förhållande till rikskansleren.

Axel Oxenstierna hade, som förr berättadt är, många ovänner, också inom högre kretsar. Det tyckes, som några sådana innästlat sig bland Kristinas hoffolk och redan tidigt ingifvit henne misstankar och ovilja mot rikskansleren. Så långt tillbaka som till år 1641 kan man spåra dessa tänkesätt, ehuru ännu blott sällan framskymtande. Kanhända föranleddes oviljan till en del af modrens, Maria Eleonoras, flykt, samt af de för svenska regeringen menliga uttydningar och rykten, som vid nämnde tillfälle utspriddes och måhända af Oxenstiernas ovänner begagnades. Man hade dessutom inbillat drottningen, att rikskansleren velat under hennes barndom rycka regeringen till sig, såsom riksföreståndare, eller som protektor, i likhet med hvad Cromwell sedermera gjorde. Det var också en allmän och af drottningen sjelf trodd sägen, att Oxenstierna sökte föranstalta ett giftermål mellan henne och sin yngste son Erik, för att såmedelst lyfta denne sednare upp på tronen.

Kristina visste dock att i början dölja dessa sina misstankar, och rikskansleren syntes vara i åtnjutande af