Sida:Drottning Kristina 1.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
29

SJUNDE KAPITLET.
OENIGHETEN EMELLAN JOHAN OXENSTIERNA OCH ADLER SALVIUS.

Redan i föregående del hafva vi nämnt några ord om den oenighet, som i Osnabrück uppstod och allt framgent fortfor mellan de svenska fredsombuden, Johan Oxenstierna och Adler Salvius. Första och förnämsta orsaken låg i båda herrarnes lynnen. Oxenstierna var högdragen, envis, häftig och med en ofta stötande öppenhjertighet. Salvius hade äfven sin stolthet, var dessutom egenkär, retsam och bakslug. Redan 1641, eller första året de arbetade tillsammans, uppkom ömsesidigt missnöje. Uti ett af sina bref gjorde Salvius den anmärkningen, att man till Grotius borde använda exellenstitteln, emedan mannen vore ambassadör; en värdighet, som är näst den kungliga. Några ansågo detta vara en påminnelse om, att Salvius, som sjelf blifvit ambassadör, önskade samma tittel och ansåg sig som Oxenstiernas vederlike. Så togs det förmodligen af denne sednare, hvilken var riksråd och ansåg sig som sådan stå öfver både Salvius och ambassadörsskapet. Han svarade snäft, och yttrade bland annat, att han icke ansåg sig behöfva mottaga några rättelser af Salvius. Denne började då tala om sin 22-åriga tjenstgörning, sin långa erfarenhet m. m.[1] Trätan blef ryktbar och kom snart till fadrens, den gamle rikskanslerens öron. Denne ogillade bådas uppförande. I bref till sonen yttrade han: mig är hela detta oväsende ganska ledt. Salvii lynne, hans sätt att skrifva och vara är från hans ungdom mig noga bekant; och önskar jag, att han sig bättre styra kunde, hvilket ock vore honom sjelf nyttigt. Men så hafver jag ock derjemnte

  1. Riksark. Acta Salviana. Fol. T. V. J. Oxenstierna till Salvius. Stralsund d. 10 Dec. 1641.