30
hos honom funnit många goda egenskaper, samt redliga afsigter och stora förtjenster mot fäderneslandet; och tror jag fuller, att, om han gifvit dig någon tillrättavisning, så har det skett i god afsigt. Jag vill ej neka, att någon hans stolthet och egenkärlek kunnat vara med i spelet. Men, så mycket jag af dina skrifvelser kan döma, far också du vilse och låter din obetänksamhet sticka fram rätt så mycket, som han sin. Om han med alltför stor påflugenhet gifvit dig tillrättavisningar, så förefaller det mig, som du sådana med alltför stor högdragenhet tillbakavisat. Att du stundom behöfver påminnelser, finner jag af dina bref till regeringen; emedan du icke ens i dessa kan dölja din harm. — Du har ju länge setat i kansliet och läst Salvii alla bref, i synnerhet under den tiden, då han låg i tvist med herr Johan Banér. Du borde derföre känna mannens lynne och skrifsätt; och om han ock visade någon inbilskhet, kunde du väl låta sådant gå obemärkt förbi. Att du i din tjenst ingen påflugenhet eller förakt lider, det gillar jag högeligen; men var ej heller för mycket lättrörd! Om du vill handtera fäderneslandets angelägenheter, så måste du i tid lära dig taga goda råd. Om fåfänga ting skall du ingen strid börja, ej heller svedja allt, som ludet är. Sedan rikskansleren fått läsa alla under trätan vexlade bref, utföll hans omdöme mera gynnande för sonen, och han erkände, det Salvii skrifvelser varit opassande; men fortfor dock att äfven ogilla sonens, och härmed afstannade tvisten för den gången.
År 1643 utbröt den å nyo. Johan Oxenstierna ansåg sig hafva flere orsaker till missnöje; t. ex. att vården af fransyska och holländska underhållspenningarna fortfarande anförtroddes åt Salvius ensam; att Torstenson anmodat Johan Oxenstierna bedja Salvius snart skicka penningar till hären, hvilket uppdrag Oxenstierna ansåg under sin värdighet; — att Salvius illa upptagit, så väl det Oxenstierna kallade sig caput legationis;[1] såsom
- ↑ Hufvudman för beskickningen.
