50
väl som mången annan; men förslaget var dock för många en nagel i ögat. Det stridde på sätt och vis mot 1634 års regeringsform, hvilken förbehöll rådsvärdigheten åt infödda adelsmän, då deremot Salvius var född ofrälse, ehuru sedermera adlad. Det stridde än mer emot vanan; ty för det mesta hade man hittills uti rådet upptagit endast sådana personer, som härstammade från landets äldre och anseddare slägter. Aldramest stridde det mot högadliga partiets stolthet. Slutligen, i anseende till den allmänt kända spänningen mellan drottningen, Salvius och Oxenstierna, hade detta undantag från lag och häfd mycket sken af ett bemödande att förtreta den sistnämnde. Det var således en partisak så väl mellan drottningen och Oxenstierna, som mellan frälse- och ofrälsestånden. Allmänna uppmärksamheten var derföre mycket fästad vid utgången. I rådet yttrade sig Per Brahe först. Han ansåg Lillie värdig rådsämbetet, herr Salvius likaledes; så framt man ej kunde invända mot hans härkomst. Gyllenhielm sade: Salvius är en gammal trogen och berömlig tjenare. Jag hoppas, att ingen af rådet är emot hans inträde; häldst han är uti kanslisakerna serdeles förfaren. Kristina sade: Salvius skulle utan tvifvel anses ganska skicklig, om han vore af hög adel; men man bör just räkna honom till ära, att ingenting annat fattas. Brahe svarade: Salvii egenskaper äro goda; dock vore bäst, om enhvar finge plats efter sitt villkor. Kristina invände: men, när man behöfver goda råd, så frågar man ej efter sexton anor. Brahe svarade: för denna plats fordras likväl stora förtjenster. Kristina sade: Salvius har ock förtjenster så stora, att de äro verldskunniga. Axel Oxenstierna yttrade: när man ämnar intaga nya riksråd, plägar man ock höra de förut varande ämbetsbröderna. Kristina sade: man intager dem ock stundom, ämbetsbröderna ohörda. Brahe invände: man kunde dröja, tills freden blifvit afslutad. Undantaget passade då bättre såsom ett lysande bevis på statens tacksamhet. Men, invände Kristina, han rår ej för, om freden fördröjes eller tillintetgöres. Brahe sade: eders majestät gör efter
