godtfinnande. Jag har blott velat säga min mening. Kristina återtog: det är godt, ty då får också jag säga mina skäl. Mig är angeläget hafva dugligt folk. Om i, gode herrar, hafven användbara söner, så skola de gerna antagas, dock endast om de i allt annat äro jemngoda. Rådsvärdigheten får ej stängas inom några få slägter. Brahe sade: men månne ej härigenom förvirring och oreda kan uppstå? Drottningen svarade: det är ej heller min mening, att det så om hvart annat ske skall. Men jag har lofvat Salvius denna befordran; ehuru han den visserligen icke begärt. Oxenstierna yttrade: mot Lillie har jag ingenting. Som jag i afseende på Salvius kan synas partisk, beder jag underdånigast att slippa yttra mig om hans person. Kristina sade: rikskansleren är alltför ädelsinnad att låta något sådant på sig inverka. Oxenstierna yttrade då: Salvius har tjenat väl; men också blifvit väl belönad. Rådsvärdighelen är den högsta, eders majestät i sitt rike kan bortgifva. Kristina invände: herr Johan Skytte, ehuru född ofrälse, blef ändå riksråd. Oxenstierna svarade: han var en man af stora egenskaper och stora förtjenster, hade varit konungens lärare, förestått räknekammaren och vigtiga beskickningar. Jag sjelf rådde dertill. Herr Salvius har ock stora förtjenster, som ock kräfva uppmärksamhet. Eders majestät gör, som hon vill. Kristina sade: om min salig far lefvat, så hade Salvius långt för detta varit riksråd. Oxenstierna svarade: det vill jag för Gud betyga hade aldrig skett; och det kunde jag väl säga herr Salvius i ögonen. Nu befallte Kristina omröstning. Yngsta rådsherren, Gustaf Oxenstierna, son af förre riksdrotsen, sade: herr Salvius är ganska skicklig, men ej af riddare eller väpnareklass. Jag hoppas derföre, att han icke mot lag och privilegier varder oss påtvingad. Sex rådsherrar, alla mindre ryktbara män, anförda af Gyllenhielm, röstade för Salvii intagande. Per Brahe samt båda Oxenstiernorna, Gabriel Bengtsson och Axel röstade emot; således sju för och fyra emot. Kristina sade: efter han är både skicklig och behöflig, så måsten i hålla till godo, att jag
