Sida:Drottning Kristina 1.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
53

Kristina under den långvariga sjukdomen hedrade honom med något enda besök. Äfven 1649 fortfor oviljan. Under riksdagen samma år hade rådspartiet sina sammankomster hos Axel Oxenstierna; drottningens anhängare deremot hos Bengt Skytte, då för tiden hennes förtrogne handtlangare. Spänningen var allvarsam och i staden berättades ett rikskanslerens yttrande: man vet nog, huru mycket man efter svensk lag är en kunglig fröken skyldig; likaså, huru han, i fråga om striden mellan konungen och parlamentet i England, tog det sistnämnde i försvar. När frampå hösten rikskanslerens fru dog, bevistade Kristina icke begrafningen; ehuru hon eljest plägade med sin närvaro hedra alla högre personers likbegängelser. Hon skyllde uteblifvandet på illamående. Året derpå eller 1650 inföll den märkvärdiga riksdagen, hvars uppträden vi skola framdeles närmare beskrifva.

Axel Oxenstiernas förtjenster, erfarenhet och anseende voro så stora, att oaktadt drottningens onåd var öppet visad och allmänt känd, funnos dock få, som vågade och ville stöta honom för hufvudet. De, som ej skonade honom af aktning och öfvertygelse, gjorde det dock af beräkning; ty något hvar tog för afgjordt, att de stora egenskaperna skulle snart göra honom åter gällande. Midt under den svåraste onåden sökte Kristina sjelf i kinkigare förhållanden hans råd, t. ex. vid Bäjerns stilleståndsbrott 1657, polska konungavalet 1648, o. s. v. Franska sändebudet Chanut, ehuru genom ämbetspligt Oxenstiernas motståndare, och kanske den farligaste, uttalar på flere ställen sin stora aktning för rikskansleren, och det är ej svårt att se, det han mången gång högre värderade Oxenstierna, som gjorde Frankrike emot, än drottningen, som gjorde Frankrike till viljes. En gång lade han sin hand på rikskanslerens axel och uttalade följande för tillfället sammansatta vers:

Axis hic est, circum quem totus volvitus orbis[1].

  1. Detta den axel är, kring hvilken verlden sig hvälfver