De skulle då blifva beqväma till vigtigare platser och sådana äfven erhålla. Men som rikets ämbeten icke vore några arfvegods, utan drottningen egde dem efter sin vilja besätta, så ämnade hon en sådan sin magt och myndighet orubbad bibehålla; samt hoppades, att adeln denna hennes påminnelse såsom för sig och barn nyttig och helsosam uttydandes varder. Äfven hade adeln yttrat missnöje deröfver, att Kristina sökte i någon mån inskränka rättigheten att hålla huspredikanter. Hon svarade, att kyrka och gudstjenst vore gemensamma för alla; och att således äfven adeln borde jemnte andra sockenboar sig uti sockenkyrkan infinna. Dessa Kristinas utlåtanden vunno naturligtvis mycket bifall hos ofrälsemännen, hvilka äfven uppträdde såsom hennes ifriga anhängare. En den tidens författare liknade derföre bondeståndet vid den hundraarmade Briareus, som understödde öfverguden Jupiter (drottningen) i dennes strid mot smågudarna (högadeln). Klagomålen mot sistnämnde samhällsklass och mot kronogodsens förskingring fortforo. Några personer med skarp penna sysselsatte sig med att i smyg åt de missnöjda uppsätta och utgifva eggande skrifter[1]. Den bästa och ryktbaraste deribland var en uppsats rörande adelns rättighet till de köpta skattegodsen, författad af den sedermera ryktbara Edv. Ehrenstéen[2]. En annan kanske än mera allmän var ett namnlöst bref, ställdt från allmogen uti Svea land. Den klagade, ehuru i vördsamma ordalag, öfver gref- och friherreskaperna, öfver förläningarnas ärftlighet, öfver adelns våldsamheter, öfver för höga och ojemna skatter, och rådde slutligen drottningen att helt enkelt återtaga de bortgifna godsen[3]. Detta gick emellertid icke i verkställighet; och riksdagen afslutades, sedan skatternas
