74
nu haft för afsigt att inskränka drottningens magt. Sådant berodde likväl på ofrälseståndens bifall. Möjligtvis var det för att vinna dessa sistnämnde, som Axel Oxenstierna föreslog upphörandet af de skatter, folket för sista danska krigets skull sig åtagit. Men detta hjelpte ej. Ofrälsemännen fortsatte sina klagomål mot adeln, icke utan ryggstöd af drottningen; hvilken å sin sida lofvade använda de begärda skatterna så, att hvarje redlig svensk skulle det gilla[1]. Man trodde hennes ord; skatterna beviljades; men något afgörande beslut om kronogodsens indragning blef icke fattadt.
Riksdagen 1649 inföll. Landet led af en svår missväxt; men fortsatta slöserier hade än mera tömt skattkammaren, hvarföre Kristina under den förevändning, att westfaliska freden ännu ej vore fullt stadfästad, begärde fortfarande af alla de förra skatterna. Å andra sidan hade hos högadeln oviljan öfver drottningens sjelfrådighet och misshushållning stigit högre, och man talade mera öppet om förslaget att inskränka hennes magt. I rådet hörde man Axel Oxenstierna och Jakob De la Gardie någon gång inför och i strid mot sjelfva drottningen ursäkta det mot sin konung krigande engelska parlamentet[2]. En annan gång försvarade Oxenstierna äfven i sittande råd danska högadelns åtgerder att än mera inskränka konungamagten[3]. Men, om någon plan förevarit att till nämnde mål vinna de andra ståndens biträde, så förderfvades den helt och hållet af adeln sjelf. Detta stånd begärde nämligen, att uti kansliet och i utrikes underhandlingar endast adliga personer måtte användas. Kristina svarade: att adeln borde i ungdomen bevista skolor, gymnasier och inrikes akademier samt der vinnlägga sig mer om nyttiga studier än om dans och kroppsöfningar; likaså låta sedermera oförtrutet bruka sig i statens ringare sysslor samt derifrån stiga till de högre.
