Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Kristina 1.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
79

mellan henne och ofrälsestånden likasom en tyst öfverenskommelse, att dessa sednare skulle lemna hennes egen förvaltning och magt oantastad; hon deremot hjelpa dem att tillintetgöra adelns växande öfvervälde. Mot sistnämnde stånd rigtades derföre alla klagomålen. Adeln, hette det, var ensam orsaken till rikets nöd; ty den hade tillvällat sig nästan all rikets jord, alla rikets inkomster. Kronan egde ingenting qvar, mer än ovissa tullar, och skatter, hvilka dessutom dagligen med krono- och skattejorden förminskades. Enda hjelpen vore, att till staten återindraga de sålda eller bortskänkta godsen, och tvinga adeln att på samma sätt som rikets andra innevånare deltaga i skattebördorna. Sådant var allmänna ropet inom ofrälsestånden.

Det tyckes, som biskoparna sökt i början leda presterskapet till mildare och medlande åsigter. Men detta försök aflopp fruktlöst. Flere bland biskoparna sjelfva samt större delen af det öfriga presterskapet voro mot adeln lika förbittrade som de andra stånden. Menige presterskapet, misstänkande biskoparna, ville till och med icke åtnöjas med de vanliga öfverläggningarna på rikskapitlet, d. v. s. ståndets vanliga samlingsrum. Redan på tredje dagen, sedan regeringens proposition blifvit aflemnad, beslöto riksdagspastorerna att, med uteslutande af biskoparna, hålla serskilda ståndssammanträden. Vid ett af de första deribland uppsattes till drottningen en begäran, att de biskopar, som antingen för sig eller barn erhållit adelskap eller förläningar, borde såsom partiska för adeln utur presteståndet uteslutas. När biskoparna visade missnöje häröfver, svarade menige presterskapet, att, derest biskoparna icke ville lika med de öfriga fäkta för svenska folkets urgamla frihet, hade de ingenting uti ståndet att göra. Dessa presterskapets enskilda sammanträden fortforo med mer eller mindre afbrott hela riksdagen igenom. Hufvudmannen för de missnöjda inom ståndet var Uppsala-professorn Johannes Terserus, son af den sedan Näfkriget bekanta mäster Elof i Leksand. Den nu ifrågavarande Terserus, en mycket lärd och tilltagsen