80
man, visade serdeles ifver för kronogodsens återtagande och var en slags ordförande bland menige presterskapet, samt uppsatte strax i början af riksdagen deras inbördes försäkran, att icke utsprida, än mindre hos förmän angifva, hvad under de enskilda sammanträdena förehades; hvilken försäkran femtiofyra bland dem underskrefvo[1]. — Å andra sidan stod biskop Johannes Matthiæ i spetsen för dem, som talade för mildare åtgerder, hvari han understöddes af biskop Laurelius i Westerås och af några få andra inom ståndet. I allmänhet tyckes dock, som spänningen mellan biskopar och öfriga prester småningom aftagit; ty erkebiskop Lenæus och de fleste biskoparna hyste i grunden samma tänkesätt som det öfriga ståndet.
Egentliga och förnämsta ledaren af ofrälsestånden var borgerskapets ofvannämnde talman, borgmästaren Nils Nilsson Silenius, samt derjemnte stadsskrifvaren Nils Persson Skunk, båda ansedda, kunniga och ganska skickliga män. Bland bönderna nämnes ingen enskild; men ståndet i allmänhet var i mycken oro och jäsning.
Ridderskapet hade infunnit sig ganska talrikt och lysande. Det såg nästan ut, som ville man genom myckenhet och prakt skrämma de andra stånden till tystnad. Någon sammanhållning, någon egentlig hufvudman för adeln såsom parti fanns dock ej. Axel Oxenstierna var och förblef ståndets förnämsta medlem; men nu vid sextiosju års ålder, och efter en svår känning af slag hade han hvarken styrka eller rörlighet nog att leda ett riksdagsparti. Hans kärlek till Gustaf Adolf tillät honom ej heller att på ett mer afgörande sätt uppträda mot dottern; likasom hans kärlek till Sverge icke tillät honom störta detta land i villervalla och måhända uppror. Emellertid var hans anseende så stort, att ingen yngre och djerfvare kunde med hans förbigående ställa sig i spetsen för frälsepartiet. Det är äfven troligt, att så väl Axel Oxenstierna, som de bättre bland adeln, kände inom sig djupt om än dunkelt den myckna billighet, som låg
- ↑ Prestest. arkiv. Riksdagshandlingar 1650.
