föremål och kunde redan nu med främlingar samtala om dessas land, boksamlingar o. s. v. Hon skulle en gång lemna företräde åt några rysska sändebud. Man fruktade för hennes uppförande vid detta tillfälle, och i synnerhet, att hon skulle blifva häpen och rädd för de främmande herrarnes ovanliga drägter och långa skägg. Man lät inöfva henne till hela uppträdet, och Jakob De la Gardie samt Gyllenhielm förmanade henne, att ej låta sig skrämmas af ryssarnes yfviga hakor. Kristina skrattade och sade: hvad bryr jag mig om deras skägg? I sjelfva hafven ju också stora skägg, och ändå är jag icke rädd för er? Hvarföre skulle jag då vara rädd för dem? Vid företrädet uppförde hon sig ock med en hållning och med ett majestät, som väckte både svenskarnas och de främmandes förvåning.
Oviljan emellan Maria Eleonora och svenska rådet ökades emellertid mer och mer. Den förra framkom tid efter annan med fordringar, stundom besynnerliga, stundom olagliga. Ibland andra hennes förslager var ock att uppföra en stad vid det till hennes lifgeding hörande Strömsholm. För att skaffa densamma byggnader och innevånare, kringskickade hon inbjudningslistor, ställda till rådet och till en hop utrikes furstar. Flere bland de förra antecknade sig; men ville ej sända listan till främmande land; emedan en dylik åtgerd skulle blottställa Sverge och enkedrottningen för gäckerier. Johan Skytte och Axel Banér affärdades att undersöka belägenheten[1]; men hela förslaget afstannade. Vanliga föremålet för enkedrottningens påståenden var dock att på kronans eller underhafvandes bekostnad skaffa sig större inkomster för att betäcka de brister, hennes hushållning förorsakat. Saken var kinkig. Man kunde befara, att Kristina vid myndiga år skulle, retad af sin mor, med missnöje betrakta och behandla dem, som vågat sätta sig emot den sednares anspråk. Riksförmyndarne, med Axel Oxenstierna och Jakob De la Gardie i spetsen, beslöto dock, att, hvarje fara till trots, äfven mot
- ↑ Riksark. Registratur d. 21 Mars och 7 Oct. 1634.
