6
konungahuset försvara det allmänna bästa med samma allvar, som man använde mot adel, mot prester, mot borgare och mot bönder. Och derpå gick striden löst. Redan 1633 begärde Maria Eleonora, att lifgedinget måtte åtnjuta frihet från stora landtågsgerden; ty Gustaf Adolfs mor hade för sitt lifgeding åtnjutit denna frihet. Pfaltsgrefven talade för; men Jakob De la Gardie emot; ty, mente han, saken vore olaglig. Gustaf Adolf, son och sjelf konung, kunde af sina och rikets rättigheter något bortgifva; icke så den nuvarande styrelsen, som vore ansvarig tjenare och förmyndare. Slutet blef, att regeringen vägrade; ty riket behöfde gerden, och dess erläggande var i äktenskapskontraktet utsatt. Förra enkedrottningens frihet derifrån var endast betalning för ett af henne åt kronan gifvet lån. — På samma gång begärde Maria Eleonora Svartsjö slott, hvilket Gustaf Adolf skulle hafva henne lofvat. Regeringen vägrade; ty detta löfte var ej bevisadt. Enkedrottningen måtte dock gerna, om hon så önskade, för sitt nöjes skull vistas på nämnde slott. — Ytterligare begärde hon nedsättning på skatterna från lifgedinget. Regeringen vägrade; ty konungen sjelf hade bestämt dessas belopp. — Hon begärde vidare att få lifgedinget oafkortadt, samt att utbekomma några sin mors fordringar af kronan. Detta bifölls. — Hon begärde vidare få slotten i lifgedinget försedda med husgeråd. Regeringen lofvade att, så vidt möjligt var, efterkomma bemälte önskan; men bad deremot enkedrottningen att så väl i detta, som annat, afse tiden, och icke genom sina anspråk öka rikets förlägenhet och sätta dotterns krona i fara[1]. Vid samma tid bortskänkte hon en byggnad i Stockholm. Regeringen förklarade gåfvan ogilltig; ty byggnaden hörde till de kongliga lägenheterna, öfver hvilka enkedrottningen icke hade någon magt[2]. Vid samma tid begärde hon 1000 riksdaler till brudgåfva åt en bland sina kammarpigor. Regeringen vägrade. Pigan finge som andra nöja sig med kläder och fritt bröllop. Landet
