96
POMMERN
var bland alla den förnämsta landvinningen; men om gränserna för densamma uppstodo mot Brandenburg långa tvister. Enligt fredsslutet skulle Sverge till trygghet för sin handel erhålla högra stranden af Oderströmmen. Kurfursten ville deraf lemna blott några få famnars bredd; men Sverge fordrade mera, ty eljest vore nyttan ingen och besittningen svår att bibehålla. — Fredsslutet tillerkände åt Sverge Stettin, Gartz, Damm och Golnau. Kurfursten förstod dermed endast sjelfva städerna; Sverge deremot äfven de underliggande amten. — Enligt fredsslutet skulle Brandenburg bekomma biskopsstiftet Cammin; Sverge förstod derunder ock sjelfva hufvudstaden, emedan den låg på stranden af Oder. — Svenskarna fruktade, att Hinter-Pommerns handel skulle blifva menlig för deras egen rörelse i För-Pommern. För att kunna hindra sådant, fordrade man, att en hop tullar i Hinter-Pommern skulle åt Sverge öfverlemnas. Brandenburg stretade emot. Sverge vidblef dock hufvudsaken af sitt påstående, ehuru det åt Brandenburg erböd hälften af tullinkomsten. — Sådana voro de hufvudsakliga tvistefrågorna. Den unga kurfursten, Fredrik Wilhelm, var en kraftfull och ihärdig man, den der ifrigt och så länge som möjigt försvarade hvarje punkt. På svenska sidan fördes kampen förnämligast af Johan Nicodemi, adlad Lilieström, en trogen och pålitlig ämbetsman ur Axel Oxenstiernas skola. Underhandlingarna drefvos å ömse sidor med yttersta ihärdighet och varade nära fem år. Men Sverge hade besittningar öfver hela Hinter-Pommern och således magten i sin hand. Brandenburg nödgades gifva efter. Det erbjöd slutligen stiftet Minden, först i stället för Stettin, sedermera i stället för Wollin, Golnau och Gartz; men Sverge vägrade, och Brandenburg kunde ej komma längre. Underhandlingen blef ändtligen afslutad och den 14 Maj 1653 underskrifven; hufvudsakligen så, som Sverge önskat.
