Några författare berätta, att under slutet af sin regering var Kristina mot Brandenburg till den grad uppbragt, att hon ville med tagen anledning af dessa gränsetvister öfverfalla nämnde granne med krig; men att Axel Oxenstierna med sitt parti inom rådet den gången öfverröstade och nästan tvang henne till fredlig förlikning; en sak, hvilken skall hafva på det högsta harmat henne och påskyndat nedläggandet af en krona, som ej gaf sin innehafvare större magt.
Den siste hertigen öfver Pommern egde en systerson, grefve De Croy, hvilken i följe af arfanspråk hade efter morbrodrens död innehaft biskopsstiftet Cammin. När detta vid freden indrogs och delades, begärde de Croy ersättning. Kristina gaf för sin del 40,000 ecus i handom, samt ett gods af 2000 riksdalers afkastning och ett årsunderhåll af 2000 ecus. Ersättningen var riklig. Den gafs vid slutet af det genom frikostighet märkvärdiga året 1651.
I det sålunda både med svärd, ord och mynt eröfrade hertigdömet tillsattes visserligen svenska besättningar och högre svensk förvaltning; men i öfrigt blef det för sitt nya hufvudland tämligen främmande. Det betraktades fortfarande som en del af tyska riket och behöll i det närmaste sin förra författning.
Pommern, likasom det öfriga Tyskland, var af den långvariga fejden så utledset, att det i första rummet längtade efter fred, lika godt under hvad spira som häldst. Man gaf sig derföre någorlunda tillfreds med svenska herraväldet. Naturligtvis hade man dock häldst önskat förening med språk- och stamförvandterna i Tyskland. Stralsund, med sina gamla minnen, hade vid fredsunderhandlingarna begärt att framdeles likasom hittills få höra till Hanse-förbundet, hvilket dock vägrades. Missnöjet häröfver växte och utbildades än mer; dels genom svenska tullförfattningen i allmänhet, mot hvilken till och med presterna från predikstolarna utforo; dels ock än mer
genom Kristinas försök att utanför Stralsund anlägga en
