100
Sedan i Nürnberg freden blifvit fullkomligen stadfästad, beslöt Sverge att ordna styrelsen öfver ifrågavarande landvinningar. Den derstädes tillämnade regeringen skulle hafva sitt säte i Stade, och Königsmarck utnämndes till general-guvernör, enligt derom redan 1648 gifvet löfte [1]. Riksrådet Shering Rosenhane ditskickades för att mottaga trohetsed och vidtaga de första åtgerderna. Svenska regeringens fordringar voro dryga, serdeles i afseende på knektutskrifningar. Landtständerna beqvämade sig dock slutligen till bifall och aflade hyllningsed i Juli 1651.
Men i afseende på Bremen, landets egentliga hufvudstad, mötte svårigheter; i synnerhet följande tvänne. Den första, att flere andliga ämbetsmän innehade sedan katolska tiden ganska betydliga löner och gods. Kristina lofvade i början, att hvar och en bland dem skulle få i sin lifstid behålla, det han innehade. Sådant oaktadt hände, att många andra personer sökte och fingo förläningar bland just dessa gods. Kristina, inseende obilligheten deraf, gjorde med domherrarna någon öfverenskommelse om ersättning. Denna blef ej tillfredsställande. Domherrarna och de öfriga klagade högt, att deras inkomster blefvo mot löfte och billighet borttagna.
Andra och kinkigare punkten var stadens förhållande i allmänhet till svenska regeringen. Bremen hade af ålder varit en så kallad medelbar landtstad, lydande under sin landsherre, erkebiskopen af Bremen, hvilken sjelf deremot såsom riksfurste var omedelbar undersåtare under kejsaren. Men emedan borgrarna blifvit genom sin handel både rika och stolta, önskade de, att Bremen måtte upphöjas till värdighet af fri riksstad; d. v. s. blifva omedelbart hörande under kejsaren, och således befriad från sin lydnadspligt mot erkebiskopen. Ett sådant försök hade redan omkring 1630 blifvit af kejsaren afslaget. Men längre fram under kriget, och när i landet icke fanns någon laglig öfverhet, hade staden Bremen blifvit kallad
- ↑ Rådsprot. d. 2 Maj 1649.
