fråga om ett giftermål mellan Karl Gustaf och en mecklenburgisk prinsessa; hvarvid man också förmodade, att hertigen skulle, i hopp om en dylik förbindelse, låta sina påståenden falla. Men han fortsatle dem lika ifrigt. Vid samma tid afbröt Karl Gustaf frieriet och vände sig till Holstein. Warnemünde skans och tull, hvilken var i svenskarnas händer, behöllo de, oaktadt hertigens oupphörliga insagor.
Alla de till Sverge afträdda tyska landskapen hade vid fredsunderhandlingarna fordrat bibehållandet af sina förra lagar och författningar. Sverge deremot önskade införlifva dessa orter så nära som möjligt med det nya moderlandet. Aldraminst ville det afstå från högsta domsrätten öfver dem. Efter mycket tvistande blef i fredsslutet bestämdt, att ifrågavarande länder verkligen skulle styras efter sina egna lagar; men att svenska regeringen skulle i Tyskland tillförordna en öfverrätt, hvilken, utan högre vad, egde afgöra alla mål, som från de svensk-tyska landskapen dit förvisades. Kristina valde Wismar till säte för en sådan domstol; hvilken också blef i Maj 1653 med mycken högtidlighet invigd. Denna inrättning är det sedermera ofta omtalade tribunalet i Wismar. Dess första president var riksskattmästarens son, Bengt Oxenstierna, densamme, som deltog i nürnbergska fredsunderhandlingarna. Sysslan blef sedermera ofta begagnad såsom tillflykts- eller förvisningsort för de utmärktare statsmän, hvilka fruktades af eller ej kunde förlikas med det rådande partiet.
BREMEN OCH VERDEN.
Året efter westfaliska fredens afslutande infunno sig i Stockholm några från Bremen och Verden utskickade ombud för att uppvakta deras nya öfverhet. Allt var då färskt och gäft; sändebuden blefvo med mycken välvilja mottagna och fingo i allmänhet goda svar på sina framställningar. De lemnade Stockholm, öfverhopade af skänker och fulla af glada förhoppningar.
