ryssarna känna det. Vid tillfällen, sådana som ofvanstående, gåfvo de med förnäm öfverlägsenhet ryssarna en och annan underrättelse, om hvad brukligt var bland Europas hyfsade folk; detta dock mer för att visa sin egen högre bildning, än för att upphjelpa grannarnas. Tvärtom, hvarje sådant försök motarbetades af Sverge. Tsaren begärde tillstånd att värfva svenska soldater och befälhafvare, sannolikt för att dermed ordna sin egen krigsmagt; men regeringen i Stockholm vägrade. Rysslands råhet ansågs vara Sverges säkerhet; och den var det ock. Emedan ryssarne icke hade och icke ville hafva ordentliga sändebud vid de andra europeiska hofven, kunde de ej heller få någon fullständig kunskap om utrikes förhållanden. Det var derföre en lätt och ofta begagnad utväg att genom falska eller vrängda underrättelser inverka på deras beslut. Man gick dervid någon gång tämligen djerft till väga. Det befinnes, att svenska styrelsen, äfven under denna tiderymd, lät med flit de från Tyskland hemskickade segerfanorna bäras förbi rysska sändebudets boning för att sålunda rätt tydligt hålla honom Sverges segrar och magt för ögonen[1].
Under den fredliga och länge regerande tsar Alexei växte emellertid Ryssland i styrka och sammanhållning; fast ännu för det vestliga Europa nästan okändt. Dess styrelse insåg dock fördelen af att komma i lättare beröring med den öfriga verlden och sökte derföre redan nu tränga sig fram till Östersjön. Att för sådant ändamål med vapen anfalla det segerrika Sverge vågade man ej. År 1649 begärde deremot rysska regeringen att med penningar få lösa Ingermanland tillbaka. Sverge nekade och vidblef sin grundsats att så mycket som möjligt, beherrska Östersjöns stränder och dervarande tullar. Man fortsatte äfven, ehuru lamare, den förra regeringens bemödande att draga Rysslands handel från Archangel till Narwa, Rewel och Riga. Erik Oxenstierna, under sin förvaltningstid i Rewel, arbetade mycket också i denna väg. Några
- ↑ Rådsprot. d. 28 Maj 1646.
