114
kunde vinna något anhang och eröfra en eller annan fästning, skulle Sverges hjelp icke uteblifva. Tsaren, med kännedom om mannens förehafvanden, lät genom ett särskildt sändebud begära hans utlemnande; men Kristina, i förväg underrättad derom, hade sändt Johannes till Rewel. Äfven der lät tsaren anmäla nämnde sin önskan. Ståthållaren, Erik Oxenstierna, begärde anstånd för att inhemta Kristinas vilja; men lät under tiden fången rymma bort; alltsammans enligt förut från Stockholm gifven föreskrift. Sverge gjorde sig nu helt oskyldigt. Mannen, hette det, hade kommit med skyddsbref från fursten i Siebenbürgen, kunde således ej misstänkas eller fängslas; slutligen hade han rest eller rymt, utan att regeringen visste hvart, eller på hvad sätt.
Ryssar, tartarer och andra öst-europeiska folkslag voro ännu försänkta i mycken råhet, och den tidens häfder öfverflöda af exempel derpå. År 1651 hade till Stockholm anländt en stor tartarisk beskickning. Dess trenne förnämsta medlemmar åkte en gång tillsammans ned från ett högtidligt företräde på slottet. Under vägen och i alla de kringvandrades åsyn började sändebuden att inne i vagnen först träta och derpå slåss; det sednare så häftigt, att nästan alla åkdonets rutor klingande föllo i marken. Ryssarne, ehuru närmare till det bildade Europa, voro föga mer hyfsade. Till Stockholm anlände en gång en moskovitisk beskickning, så högtidlig, att sjelfva dess fullmagtsbref var prentadt med stora gyllene bokstäfver. Föredragningen deraf tillgick så, att sändebudet uppläste och dess tolk öfversatte innehållet rad för rad, utan att fästa ringaste afseende vid punkt eller mening. — En annan gång hände, att när hufvudmannen för rysska beskickningen en dag klockan 10 förmiddagen kallades till drottningen, var han redan af brännvin så öfverlastad, att han ej förmådde efterkomma bjudningen. Utan att blifva förlägen, omtalade han förhållandet och begärde anstånd till annan dag, samt att då för säkerhets skull blifva tidigare på morgonen underrättad om det tillämnade företrädet.
Svenskarna kände sitt företräde och läto äfven
