120
man, att någon svensk utliggare ditskickades. År 1651 vidtogs en sådan åtgerd uttryckligen derföre, att man fruktade, det Polens konung och ständer skulle möjligtvis kunna till Sverges olycka med hvarandra förenas [1]. — Man fortsatte äfven den gamla planen att mot Polen reta och skydda Danzig; alldeles på samma sätt som kejsaren mot Sverge retade och skyddade Bremen [2]. Polen ville nämligen gerna eröfra Danzig; i synnerhet för att få Östersjö hamn för en tillämnad flotta; och Spanien med flere hade lofvat biträde till företaget. Sverge, som genom sina sändebud fått reda på afsigten, varnade Danzig och lofvade hjelp till beskyddande af dess frihet. Planen, upptäckt, måste för tillfället inställas.
Äfven Polen å sin sida sträfvade att efter förmågan tillfoga Sverge skada. Försöket att rycka till sig Ösel hafva vi redan omtalat [3]. År 1651 förehades en plan att öfverraska och från Sverge borttaga Riga. Några holländska der bosatta köpmän voro vunna för förslaget och skulle bidraga till dess utförande. Men saken hölls icke tyst nog. Biörenklou, svenska sändebudet i Wien, fick derom spaning och furst Ragotzki i Siebenbürgen fullständig underrättelse. Båda skyndade att meddela svenska regeringen, hvad de visste. Besättningen i Riga blef genast förstärkt, och hela förslaget om intet.
Den beständiga fiendskapen var nära att utbrista i öppet krig. År 1648 herrskade inom Polen en förfärlig villervalla genom så väl kosack-upproret, som tronledigheten och valpartierna. I svenska rådet väcktes fördenskull fråga om att anfalla det nödställda landet, och att till sådant ändamål begagna det just nu från tyska kriget hemkommande manskapet; man hoppades dervid samma lyckliga utgång, som vid sista danska fejden. Men Axel Oxenstierna talade för fredens bibehållande. Det vore, sade han, en betänklig sak att med krig öfverfalla ett
