oskyldigt folk. Den danska fejden var på sin tid ett oförväget vågstycke, hvilket blott genom Guds nåd fick en lycklig utgång. Åke Natt och Dag invände: att den samme Guden lefde ännu. Oxenstierna svarade: ja visserligen! Men skilnaden är, att kriget mot Polen skulle vara orättvist och derföre icke förtjena Guds hjelp. Sverge är dessutom i stort behof af fred, för att derunder ordna sitt kammarverk [1]. Hans mening segrade.
Stilleståndet förblef således orubbadt. Man ville förvandla det till verklig fred, och ombud för sådan afsigt skickades till Lübeck år 1651. Chanut var å Frankrikes vägnar medlare. Men genast uppkommo tvister, som ej kunde slitas; i synnerhet den, att Johan Kasimir ville behålla sina anspråk på Sverge, hvarföre ock han sjelf behöll rikets tre kronor i sitt sigill och hans ombud kallade Kristina svenskarnas drottning, ej Sverges drottning. I följe häraf ville denna sednares ombud icke godkänna polackarnes fullmagt, ej heller med dem sammanträda. Under dessa och dylika tvister förgingo flere månader, utan att ens någon sammankomst blifvit hållen. För att åstadkomma en sådan och dervid möjligtvis genom personligt samtal undanrödja några af hindren, föll Chanut på den tanken, att bjuda båda parterna till sig på gästabud; detta likväl med stor farhåga, att herrarna under nordisk dryckenskap kunde råka i än värre tvister. I synnerhet fruktade han för svensken Wachtmeister, hvilken i allmänhet var stolt och uppbrusande och dertill af oroligt ölsinne. Men, emedan intet annat medel återstod, måste detta försökas. Det gick på sätt och vis lyckligt, d. v. s. utan trätor. Ja, man sporde kring laget blott glädje, brorskålar och omfamningar. Men i hufvudsaken vanns ingenting; ty båda parterna vidblefvo sina påståenden. I synnerhet höllo sig polackarna raka. De fingo just under denna tid underrättelse om den ofvannämnde seger, som Johan Kasimir vann öfver kosackerna. Till dess firande anställde sändebuden en stor
- ↑ Se 8:de del. pag. 211. d. 4 Aug. 1648.
