Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Kristina 2.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

130

med denna plan befallte hon också pfaltsgrefven Karl Gustaf skicka tvåtusen man mot fransyska gränsen. Så tycktes förslaget komma att gå i verkställighet och Sverge att derigenom invecklas i ett nytt krig knappt ett halft år, sedan Kristina med så mycken ifver påskyndat det förras afslutande. Likväl mötte det ena hindret efter det andra. Riksråderna fortforo att med seg ihärdighet motarbeta förslaget, äfven i denna dess sednare form. Deras många vänner och anhöriga bland krigsbefälet gjorde allt möjligt för att under hvarjehanda förevändningar hindra eller fördröja verkställigheten, och gamla Jakob De la Gardie satte sig helt och hållet mot sonens deltagande deri. Det tyckes, som äfven denne sednare varit mindre nöjd med sitt tillämnade uppdrag; emedan han oaktadt många underhandlingar icke kunde med franska hofvet komma öfverens om villkoren. Troligen önskade han häldre stadna på sin lysande plats bredvid tronen. Så blef saken genom den allmänna oviljan och overksamheten fördröjd, till dess ifvern hos drottningen småningom svalnat. Inom ett år hade man slutligen nedprutat alltsammans till ett regemente af tolfhundrade man, hvilket skulle sändas såsom lifvakt åt konung Ludvig den fjortonde. Men det oaktadt fortfor rådsherrarnes motstånd. Understödet, mente man, vore för ringa att gagna Frankrike, men tillräckligt stort för att reta kejsaren och Spanien. Mängden, som fått fatt i saken, knotade, att man ämnade åt utländningen sälja Sverges blod. Kristina ville dock ej helt och hållet afstå från sin föresats; men Chanut trodde nu mera, att fördelen af så liten hjelpsändning icke motsvarade olägenheterna af det derigenom retade missnöjet. Han gjorde derföre af nödvändigheten en dygd och förklarade inför Axel Oxenstierna, att Frankrike ej ville ytterligare drifva denna sak, om den vore för Sverge misshaglig. Chanut lemnade derföre med fullt förtroende i rikskanslerens hand att dervid göra och låta, huru denne bäst syntes. Följden blef, att hela förslaget gick om intet.

Såsom vi förut omtalat, märkte man, att under Kristinas sista regeringsår hennes tillgifvenhet för franska