allmänt kända öfver hela Europa; hvarföre ock under Pariser-upproret 1648 den stormande pöbeln inbillade sig, att Kristina med svenska troppar stode för portarna för att understödja hofpartiet. Denna villfarelse var en aning om hvad som tillämnades; ty några månader derefter anhöll Mazarin, att Sverges i Tyskland varande troppar skulle efter freden öfverlåtas till franska hofvets tjenst mot det upproriska frondpartiet. Kristina var genast färdig till bifall, och yttrade för Chanut sin förhoppning om att kunna saken genomdrifva. Men hon bedrog sig. Alla rådsherrarna, med Axel Oxenstierna och Jakob De la Gardie i spetsen, satte sig deremot, och till och med sjelfva grefve Magnus följde deras exempel. De anmärkte, att Sverge behöfde lättnad genom krigsfolkets afskedande; samt att hjelptropparnas öfverlemnande åt Frankrike skulle utsätta Sverge för Spaniens fiendskap [1] och måhända föranleda nytt krig. När Kristina icke förmådde öfvervinna motståndet, tog hon saken på en annan sida. Nu skulle pfaltsgrefven Karl Gustaf i hemlighet öfvertala de afskedstagande tropparna att låta ånyo värfva sig. Egentligen borde det ske för svenska kronans räkning; men för att derigenom icke lemna Spanien någon anledning till krig, skulle alltsammans utgifvas såsom ett enskildt företag af någon bland krigshöfdingarna; ungefär sådant som Wallensteins eller hertig Bernhards rustningar. Detta var Kristinas och Chanuts nya förslag; men det återstod att till detsammas verkställande finna en skicklig anförare. Karl Gustaf Wrangel ville icke låna sig dertill, än mindre Hans Kristofer Königsmarck; och ingen bland de andra hade nog anseende. Sluteligen framkom Kristina äfven nu med sin grefve Magnus, och föreslog, att denne herre borde bland de afskedstagande tropparna värfva tiotusen man och jemnte svågern, Gustaf Adolf Lewenhaupt, anföra dem mot franska hofvets fiender. I öfverensstämmelse
- ↑ Rådsprot. d. 9 och 10 Mars 1649.
