132
Abandonnez donc promtemont ces deserts et ces solitudes affreuses pour venir posseder une terre de promission, qui a esté donne à vos peres et qui doit faire votre heritage, et laisses aux Suedois leur stremelin et leur cakebrut, sur tout prenez garde de ne toucher pas a leur houbelon, de peur que l’on ne vous face courir de gadelope [1] o. s. v
SPANIEN,
katolicismens förnämsta stöd i Europa, och tillika genom slägt- och statsförhållanden länge och nära förenadt med österrikiska huset, hade i följd af dessa omständigheter länge varit en både fruktad och hatad fiende till Sverge. Men lärotvisternas bitterhet mattades, och faran för österrikiska husets öfvervälde försvann, båda delarna genom trettioåra krigets långvarighet och utgång. Härigenom blefvo sinnena å ömse sidor benägna till försoning. En sådan påkallades äfven af den i Europa vid nämnde tiden uppväxande handelsrörelsen. Spanien egde nämligen många nybyggen, rika på dyrbara och begärliga råvaror; men sjelf visste det hvarken att förädla eller med verksam rörelse omsätta dem. En dylik rigtning hade deremot nu i trettio år utgjort föremålet för svenska regeringens bemödanden. Sådana i sjelfva sakförhållandet liggande skäl förde snart båda folken närmare tillsammans. Knappt var westfaliska freden stadfästad, förrän ett svenskt sändebud anlände till Madrid för att bereda närmare handelsförbindelse; och, ehuru Frankrike, Spaniens ännu fortfarande fiende, ifrigt arbetade deremot, kommo snart båda staterna i ett vänskapligt förhållande till hvarandra.
- ↑ Öfvergiven då snart dessa ohyggliga ödemarker för att åter beträda det förlofvade land, som blifvit upplåtet åt edra fäder, och som bör utgöra edert arf. Lemnen åt svenskarna deras strömming och kakbröd, och framför allt akten er för deras hummelöl (?), på det ni ej må tvingas springa gatlopp o. s. v.
