138
Sverges uppförande i detta hänseende helt och hållet förändradt, Konungadotter och sjelf regerande drottning, var hon genom sin personliga ställning benägen för konungadömets sak, obenägen mot det granskande, klandrande, magtinskränkande folkpartiet. Följden visade sig snart. Redan hösten 1646 beslöt svenska regeringen att ej mer understödja parlamentet; ty, hette det, konungen vore nu mera tillräckligt illa medfaren [1]. Året derpå föreföllo fiendtligheter mellan svenska och engelska skepp, som det tycktes, dels af ovilja, dels af missförstånd. Förhållandet vägde någon tid fram och tillbaka, hvarunder man å ömse sidor afvaktade händelsernas utveckling. Snart kom underrättelse om, att parlamentet börjat rättegång mot den fångne konungen. Vid samma tid anlände från dennes son flere bref med enträgen anhållan om hjelp åt den nödställde fadren. I ångesten vände sig prinsen äfven till Axel Oxenstierna, under smicker och löften bedjande, att denne mägtige herre måtte med sitt anseende bidraga till gynnsamt svar. Det var för sent. Den 29 Januari skref sonen från sin landsflykt ofvannämnde bref; och den 30 Januari föll fadrens hufvud i London. Underrättelsen om sistnämnde händelse spridde bestörtning och fasa öfver hela Europa; ej minst i Sverge. Äfven de, som förut gillade parlamentets förfarande, yttrade nu afsky vid dess öfverdrift och orättvisa. Kristina tog saken ganska häftigt och ville gerna gripa till vapen för att hämnas sin ämbetsbroders död och hjelpa dess son till tronen. Gunstlingen, grefve Magnus, försäkrade ock, det hela svenska krigshären längtade efter tillfälle att blodigt straffa det begångna konungamordet. Men i sjelfva verket voro tänkesätten mycket delade. Flere svenskar, ehuru de ogillade afrättningen, sågo dock gerna den läxa, jordens konungar genom denna omstörtning erhållit. När Kristina i sittande råd vidrörde sitt förslag att bispringa engelska prinsen, mötte hon derföre allvarsamt motstånd, anfördt af Jakob De la Gradie. På sitt vanliga sätt sade
- ↑ S. st. d. 3 Oct. 1646.
