drottningen rent ut: jag håller mer med konungen än med undersåtarne, och skulle nog hjelpa honom, om jag hade medel dertill. Men De la Gardie erinrade, att engelska konungahuset alltid varit Sverge emot och derföre icke förtjent någon hjelp; man borde ej heller utan nödtvång blanda sig i främmande rikens angelägenheter och derigenom blottställa fäderneslandet för ett nytt krig [1] o. s. v. Axel Oxenstierna gick än längre. Från flere håll hörde och hade man länge hört omtalas, huru han gillade parlamentets uppförande. För franska sändebudet yttrade han sina tänkesätt tämligen öppenhjertigt. Han sade sig nämligen afsky alla mot konungen begångna grymheter och orättvisor; men ej kunna annat än berömma engelsmännens visade klokhet och erfarenhet; häldst han sjelf hade tycke för republikanska statsförfattningar. Märkas bör, att häftigaste tvisterna om detta kinkiga ämne föreföllo just under värsta brytningen emellan rikskansleren och drottningen.
Mot sådana tänkesätt, yttrade öppet och af sådana män, kunde ingen verksammare hjelpsändning komma i fråga. Kristina gjorde dock, hvad hon kunde, för att visa sina personliga känslor. Hennes hof anlade sorg efter den halshuggna engelska konungen. Prinsens sändebud blef mottaget med mycken välvilja och erhöll till sin herre ett bref, hvari drottningen hjertligt beklagade den inträffade olyckan, samt lofvade vänskap och biträde; dock med löftets ordalag sväfvande mellan tomt deltagande och verkligt understöd. Angående öfverskriften på samma bref uppstodo inom rådet nya tvister. Den förra engelska konungen hade bland andra ogenheter aldrig gifvit Kristina hennes rätta tittel. Många yrkade derföre, det Kristina icke hade något skäl att reta parlamentet genom att gifva den landsflyktige sonen full majestäts tittel; och det så mycket mindre, som denne alldeles icke vore konung åtminstone icke ännu. Men Kristina påstod, att dylika tittelfrågor vore småaktiga; och att man ej heller borde visa stolthet
- ↑ S. st. d. 21 Febr. 1649.
