140
mot dem, som af olyckan förföljdes. Öfverskriften blef till den stormägtigste furste och herre Karl den andre, konung öfver Stora Britannien och Irland. Drottningen lät ock, ehuru genom tredje och enskild hand, skänka honom tolf kanoner, sextusen muskötter, tusen pistoler och lika många harnesk och svärd, allt till understöd vid hans mot parlamentet företagna rustningar. Året derpå eller 1650 anmodades hon att medla mellan prinsen och ett mägtigt parti bland skottarna, hvilket sökte försoning med konungahuset. Många bland rådet afstyrkte, men Kristina åtog sig bemedlingen och höll för detta och andra ändamål Cantersten som serskildt sändebud hos prinsen. I början af 1651 gaf hon å nyo understöd åt denne sednare och yttrade tillika, att spanska hofvet, hvilket var det första, som erkände den engelska parlamentsregeringen hade genom detta erkännande begått en verklig låghet.
Emellertid hade nämnde parlamentsregering och i synnerhet dess förnämsta ledare, den ryktbare Cromwell, visat ovanlig kraft och klokhet samt haft lika ovanlig lycka och derigenom betydligen stadgat sitt anseende, så in- som utrikes. De flesta europeiska regeringar funno fördel och försigtighet fordra att söka vänskap med den nya, mägtiga staten, och sjelfva fransyska hofvet hade beslutat i detta hänseende öfvervinna sin stolthet och sin ovilja. Inom Sverge höjdes många stämmor i samma anda; nämligen köpmännernas och högadelns, hvilka den tiden gemensamt drifvande Sverges handel, äfven gemensamt ledo af engelska kaperier. Deras åsigter fingo en mägtig förespråkare i Axel Oxenstierna, hvilken leddes af ömhet dels för engelska fristaten, dels för Sverges och egen fördel. Han begagnade sin nu återkommande ynnest och talade ofta med drottningen i ofvannämnde rigtning. Cromwell sökte äfven genom undfallenhet vinna hennes välvilja, likasom han genom kraft och lycka vunnit hennes beundran. Härtill kom den mer och mer framträdande omöjligheten att kunna för den landsflyktiga och lättsinniga prinsen någonting
