144
I början af 1654 framkastade Kristina den planen, att England och Sverge skulle krossa Danmark och derefter åt Kristina anslå Seland till underhåll och vistelse efter afsägelsen. Engelska sändebudet behandlade förslaget som skämt, och det kom ej mer i fråga.
FÖRHÅLLANDET TILL UTRIKES MAGTER I ALLMÄNHET.
När Kristina mottog regeringen, var Sverge i nära förbund med Portugal, Holland och Frankrike mot Polen, Österrike och Spanien. Detta förhållande hade länge fortfarit och var till en del följden af de bekännelsetvister, hvilka under nära hundrade års tid delade Europa i tvänne partier, det katolska och det protestantiska. Meningsfejden blef dock slutligen genom trettioåra kriget utkämpad. Frågorna om handel och nybyggen kommo i stället och började utgöra förnämsta föremålen för europeiska statskonsten. Denna förändring i de allmänna förhållandena, tillsammans med några Kristinas personliga tycken, medförde också en fullkomlig förändring i Sverges ställning till utländska magter. Vid slutet af hennes regering befanns landet i nära vänskap med Österrike, Spanien och England; samt i mer eller mindre spänning mot Holland och Frankrike. Mot de närmaste staterna, Ryssland, Polen och Danmark, togo som vanligt granntvisterna ut sin rätt bredvid och öfver de allmänna europeiska förhållandenas fordringar.
En egenhet utmärkte Kristinas uppförande mot främmande magter; den nämligen, att hon gynnade och med hedersbetygelser mottog sådana män, som med sina egna regenter råkat i personlig fiendskap. Så på ett eller annat sätt var det med fransmannen Condé, ryssen Johannes Senensis, polacken Radziejowsky och dansken Corfits Ulfeld. Förhållandet tadlades allmänt, emedan det nödvändigt skulle reta ifrågavarande regenter utan att för Kristina eller hennes land medföra någon motsvarande nytta.
