heller någon framgång. Mer lofvande var förhållandet i Danmark. Vid Fredik den tredjes uppstigande på tronen ville nämligen högadeln genom en sträng konungaförsäkran än mer binda hans händer. Underrättad derom, förklarade Axel Oxenstierna i sittande råd, att sådant vore både rätt och försigtigt [1]. Också hände några år derefter, att när bemälte konung Fredrik sökte afskaffa en hop inrotade oordningar, började flere af hans adel omtala, huru man borde undandraga sig ett sådant konungens tyranni och i stället söka svenska regeringens skydd. Det tycktes verkligen luta till något sådant; ty icke blott Corfits Ulfeld utan äfven flere andra öfvergingo till Sverge och sökte der att, understödda af grefve Waldemar, reta drottningen till krig mot Danmark. Vi hafva berättat, huru Kristina på fullt allvar lyssnade till deras förslag, så att till och med rådsöfverläggningar derom höllos och rustningar gjordes; men att Axel Oxenstierna hindrade planen från att gå i verkställighet. Dessa rustningar jemnte de stora hedersbetygelser, drottningen visade Corfits Ulfeld, skulle naturligtvis föranleda misstankar och motrustningar. Så lefde man någon tid bortåt under ömsesidig oro och spänning. Konung Fredrik sökte likväl förekomma utbrottet. Han lät år 1653 uppsäga den för svenskarna misshageliga redemtionstraktaten och affärdade samma år en högtidlig beskickning till Stockholm för att med dervarande styrelse knyta närmare förening. Men det misslyckades genom Kristinas egenheter och Ulfelds ingifvelser. Vi hafva redan berättat, huru hon, för att göra denne sednare till viljes, tillställde mellan honom och Peder Juel en för danska hofvet mycket förolämpande sammankomst. Detta uppträde tilldrog sig några månader före hennes tronafsägelse. Konung Fredrik ansåg ändamålslöst att beifra en sak, som visserligen var för honom obehaglig, men för tillställarinnan både gagnlös och vanhedrande.
- ↑ Rådsprot. d. 7 Jan. 1648.
