slutligen så häftig, att den började föras med knytnäfvarna; och man nödgades uppkalla bönderna för rådet. Kristina sökte öfvertala dem, men förgäfves. Jakob De la Gardie tog till ordet för att bevisa förslagets fördelar, i synnerhet för bönderna; men dessa sorlade emot, och många berättade, huru de hemmavarande med hotelser förbudit dem bevilja några skjufsfärdspenningar[1]. Man gjorde ett nytt försök, och landshöfdingarna sammankallade och vidtalade riksdagsbönderna, hvar från sitt län. Slutligen biföllo alla, med undantag af dem från Småland och från några andra aflägsnare nejder[2], hvilka dock inom kort, äfven de, följde de öfrigas exempel. Så genomdrefs slutligen denna för hela landet och i synnerhet för allmogen sjelf nyttiga förändring. Kristina hade med mycken ifver bidragit dertill och utgaf nu en mängd förordningar om gästgifveriers upprättande, om skjutsens utgörande och betalning m. m. Hon ville äfven till uppsigt öfver så väl skjutsväsendet som vägarna utnämna en general-vägmästare i likhet med riksjägmästare och riksstallmästare, och föreslog dertill Wasaborg eller landshöfdingen Per Ribbing; men det tyckes, som båda ansett den nya och borgerliga befattningen icke nog ridderlig och förnäm[3]. Den blef ingen gång besatt.
Dessa äro de vigtigaste förbättringar, som under Kristinas regering blefvo i sammhällsskicket införda. — Mindre lysande än sådana nya inrättningar, men långt mera gagnelig är den oafbrutna och allvarliga uppmärksamhet, som tillser, att för handen varande lagar efterlefvas och att redan inrättade ämbetsverk fullgöra sina skyldigheter. Denna icke i ögat fallande verksamhet, hvilken dock, lik blodets regelmässiga omlopp, oberoende af den yttre färgläggningen och formen, utgör samhällskroppens lif och hälsa; denna angelägna sida af styrelseverket hade för Kristina intet behag och blef af henne mycket försummad; och detta mer och mer, ju närmare det led till slutet af hennes regering.
