Sida:Drottning Kristina 2.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

150


FJORTONDE KAPITLET.
KRONOGODSENS AFYTTRANDE

hade under så väl Gustaf Adolfs som förmyndarnes styrelse varit föremål för ofrälsemänens högljudda och bittra klagomål, hvilka också stormande mötte Kristina vid hennes anträde till regeringen. Bönderna uppräknade återigen alla de orättvisor och lidanden, som härflutit, alla de olyckor, allt det slafveri, som för framtiden troddes komma att härflyta af ofvannämnde åtgerd. De önskade, att drottningen icke måtte tillträda regeringen, förrän hon återtagit de afyttrade krono- och skattegodsen. Det säges, att ståndet till och med erbudit sig på egen bekostnad anskaffa medel till godsens billiga återköpande; en sak, hvilken, om den är sann, mer än någonting annat bevisar, huru djupt rotfästad farhågan var för den hotande lifegenskapen. Dessa klagomål fortsattes oafbrutet och med tilltagande häftighet under riksdagarna 1647, 1649 och 1650; hvarefter, och när allt detta icke hjelpte, missnöjet började taga en annan rigtning. Kristina visade nämligen icke den ringaste böjelse, att i sjelfva verket afskaffa eller ens motarbeta det öfverklagade missbruket. Tvärtom fortsatte hon försäljningen på samma sätt och med samma beräkningsgrund som förmyndarne och dref densamma till vida högre grad än någonsin förut. Kronans gods och skatteräntor bortgåfvos eller försåldes till höger och venster, utan behof, utan hejd. Redan 1649 voro de flesta dylika medtagna, åtminstone i de närmaste och mest begärliga landskapen. När 1651 indelningsverket kom i fråga, tilltrodde man sig icke kunna i Uppland, Westmanland, Södermanland och Östergötland utfinna tillräckligt antal boställen för der blifvande soldater; utan föreslog, att dessa skulle