158
embetsverkens underhållande o. s. v. Kristina fick i egen person smaka frukterna af sitt handlingssätt. Hon blef snart ur stånd att fullgöra de löften om årspenningar, hon i obetänksamhet gifvit. Redan mot slutet af 1650 tvingades hon till den förödmjukelsen att återtaga och upphäfva många sådana sina förbindelser [1]. Men snart derefter började hon dock att om igen utfärda en mängd nya af samma slag, och så tilltagna, att hon två veckor före sin tronafsägelse nödgades för andra gången förklara de flesta sådana sina löften för ogilltiga [2]. Sjelf hade hon inga medel mer, icke ens kredit. Då Wittenberg år 1651 försköt penningar till underhandlingarna i Lübeck, skedde det endast mot underpant af tullinkomsterna i Stockholm. År 1652, när pfaltsgrefven Johan Kasimir skulle i Strengnäs begrafvas, var Kristina naturligtvis bjuden och ville äfven fara dit; men resan var nära att blifva om intet; emedan drottningen sjelf hvarken egde eller på länge kunde få låna nödiga penningar. Det lyckades slutligen, men endast mot pant af hennes bordsilfver. När hon sommaren 1653 ville fara till Wadstena, saknades på samma sätt nödiga respenningar, hvarföre Gustaf Adam Banér, den sedermera beryktade Dulle-Banéren, lånade henne dylika. Han blef vid samma tid utnämnd till öfverkammarherre. Det ena stod kanske i sammanhang med det andra; ty i sin nöd drog Kristina penningenoten på åtskilliga sidor och sätt. Så berättas, att hon åt Axel Lillie sålde guvernörsskapet öfver Pommern för 50,000 riksdaler. Af saltkompagniet har hon 1652 lånat 25,000 riksdaler och detta mot delegrarnes vilja. Af alla städernas borgmästare och råd begärde hon vid samma tid låna, och från en stor mängd ämbestmän låntog hon verkligen det löpande årets lön. Flere bland de förnämsta rådsherrarna lemnade henne dessutom en försträckning af 10,000 riksdaler hvardera
