Af borgerskapet i Stockholm begärde hon att erhålla till låns 100,000 riksdaler. Det prutade emot, och vi veta ej, om hon bekom mer än 20,000 riksdaler[1]. Deremot är säkert, att Ulfeld, Salvius, Lejoncrona med flere fingo medelst dryga, sent eller aldrig gäldade förskotter, betala det skydd, den nåd, hvarmed Kristina dem hugnat. Fastän dylika utomordentliga, eller rättare sagt oordentliga, utvägar anlitades, var dock nöden så stor, att Kristina tvänne gånger måste stänga sitt hof af brist på medel till dess underhåll. Hofbetjeningen kunde på flere år icke utbekomma någon lön; stundom ville man betala den med anvisningar, som sedermera icke infriades; stundom med varor, som löntagaren icke begärt. Ansatta af fordringsegare, tillgrepo de unga hofherrarna allehanda utvägar. De anförde först, som sanning var, att deras löner ej utfallit. När sådant icke längre ville hjelpa, förklarade de skämtande, att vid svenska hofvet hade betalning af skulder nu mera kommit ur bruk. Några satte på sina dörrar med stora bokstäfver orden: point d’argent[2]; som de sade, för att bespara sig och fordringsegaren besväret af onyttiga besök[3]. Detta deras uppförande var helt och hållet i Kristinas egen anda; ty hon visade i dylika frågor en tadelvärd lättsinnighet. Några den tidens smygförfattare berätta, huru hon skämtande lofvade betala sina skulder ad calendas Græcas, det vill säga aldrig; och de anföra smutsiga sägner om stället, hvarest hon läste, och om ändamålet, hvartill hon använde komna fordringsbref. Säkert är, att hon utan synbar sjelfförebråelse eller blygsel lastade på efterträdaren och fäderneslandet hela den tryckande bördan af sina åsamkade skulder. Sådana voro i denna väg verkningarna af Bourdelots lärdomar och af tredje skedet i hennes andeliga utveckling.
