166
Exemplet af drottningens misshushållning smittade folket, och det blef en vana att sträcka utgifterna öfver inkomsternas gräns, hvaraf som vanligt följde fattigdom och vinglerier. Kristina, sjelf med samma fel, kunde eller ville icke bestraffa det hos andra. Hon var i allmänhet icke nogräknad i fråga om stadgadt och sedligt uppförande. Många hennes gunstlingar utmärkte sig genom öfversitteri, trätlysnad, prålsjuka och oordningar, några genom fräck gudlöshet; och likväl bibehöll hon dem i sin omgifning, till och med i sin ynnest, så att exemplet af deras laster och dock fortfarande lycka spridde sin förgiftande smitta vida omkring.
Gustaf Adolf och förmyndarestyrelsen hade motarbetat och i det närmaste afskaffat det gamla men blodiga bruket af envigen. Under Kristinas regering kommo de åter i full fart. Hon ansåg dem som bevis på hjeltemod, hvarföre de blefvo stundom uppmuntrade, ofta öfversedda, sällan med allvar bestraffade. Den största gunstlingen, Klas Tott, var också den största slagskämpen; de andra, en Steinberg, en Dohna m. fl i förhållande derefter. Också förflöt vid hofvet och i de högre kretsarna nästan ingen månad utan något envige, i synnerhet de tre sista åren. Det gick slutligen så långt, att tolf- och trettonåriga kammarpager utmanande drogo värjan[1].
En odygd kunde Kristina aldrig förlika sig med, och det var dryckenskap. Hon hyste för nämnde last en djup och verklig afsky, och man har efter henne mångfaldiga utbrott af harm öfver svenskarnas ovanor i detta fall. Hennes bemödande mägtade likväl icke öfvervinna den i folket och tiden djupt rotade oseden; och resande utländningar talade i detta hänseende med förvåning och med förakt om hela svenska folket. Under sista åren och sedan alla band blifvit upplösta, kunde Kristina ej längre hålla ens sin egen omgifning i styr. Det hände ej sällan, att hofherrar och unga adelsjunkare, rusiga och skrålande, ströko gatorna omkring; någon gång, att de medförde
- ↑ De la Gard. Joh. Ekeblad till sin far d. 6 Apr. 1653.
