sagdt, bringa dem ytterligare i harnesk mot adeln. Detta sistnämnde stånd, sålunda i strid mot både konunga- och folkmagten, och i fara att dervid förlora, icke blott de nyvunna godsen, utan ock måhända en mindre eller större del af sina öfriga rättigheter, måste derföre låta sina planer till konungamagtens inskränkning fara och för närvaranda räkna som vinst att sjelf icke utsättas för någonting dylikt.
Adeln hade äfven en annan och mera personligt eggande orsak till missnöje. Man insåg nämligen snart nog, både att Kristina sökte med flit reta ofrälsemännen mot adeln; och att hon gjorde det, icke af ren kärlek till dessa ofrälsemän, utan af ofvannämnde enskildt egennyttiga bevekelsegrunder.
Missnöjet bland folkpartiet under ifrågavarande första tiderymd var uteslutande rigtadt mot adeln och yttrade sig förnämligast vid ofvannämnde tre riksdagar samt på sätt, föregående kapitel utförligare framställt.
Inom högadeln voro så väl missnöjet som dess anledningar under andra skedet de samma som under det förra, dock båda i årlig tillväxt. Partiet mägtade likväl ingenting göra, ingenting föreslå; utan måste nöja sig med att i stillhet afvakta händelsernas utveckling. De mägtigaste och rikaste drogo sig under sednare åren mer och mer från hofvet och lefde i en betydelsefull tystnad, hvar och en på sina landtegendomar.
Missnöjet inom ofrälseklasserna vände sig under andra skedet hufvudsakligen mot Kristina sjelf. Denna förändring var en följd af hennes fortfarande slöseri och förvända styrelse samt af de under föregående riksdagar gifna, men sedermera svikna förhoppningarna. Denna ändrade rigtning visade sig i synnerhet inom lågadeln, preste- och borgarestånden, hvilka bättre och tidigare än bönderna insågo det dubbla i drottningens uppförande och det riksförderfliga i hennes åtgerder. Målet, hvartill detta parti sträfvade, var att uppsätta Karl Gustaf på tronen, de förståndigare i godo, de hetsigare med våld. Ytterligheten af sistnämnde åsigt stack oförsigtigt och brådskande ett
