Under den myckna ledighet, som jag nu förberedt, blifver jag dock aldrig nog sysslolös för att hinna tänka på dylika menniskor. Tiden skall användas till att granska mitt förflutna lif och till all rätta mina fel, utan att likväl förvånas öfver dem, utan att ångra dem. Jag skall hafva den trösten, den glädjen att minnas, huru jag villigt bevisat menniskor välgerningar, allvarligt straffat den brottslige, aldrig fällt den oskyldige, utan snarare skonat den skyldige. Jag har städse föredragit statens bästa framför alla andra bevekelsegrunder, och för dess välfärd uppoffrat allt, och det med glädje, och jag kan öfver min statsförvaltning icke göra mig någon enda förebråelse. Jag innehade utan öfvermod; jag lemnar utan saknad. Derföre, frukta ej för mig! Jag är i säkerhet; mitt högsta goda beror ej af omständigheterna, och jag är lycklig, ehvad ock hända må.
Sum tamen, o superi, felix, nullique potestas
Hoc auferre Deo[1].
Ja! jag är, och jag skall alltid vara mer lycklig än någon annan menniska. Jag fruktar ej den försyn, om hvilken ni talar. I fall den gör sig besvär med att ordna mina öden, skall jag med skyldig ödmjukhet underkasta mig. Om deremot ordnandet lemnas åt mig sjelf, skall jag använda alla själsgåfvor för att bereda min sällhet. Jag skall vänja mig vid dessa föreställningar och med dem stärka min själ samt från hamnen betrakta deras vånda, hvilka på verldshafvet blifva af stormarna kastade vind för våg; emedan de ej förmått fästa sin själ vid ankaret af ofvannämnde tankar. Huru lycklig, huru afundsvärd är jag icke? Huru många skulle ej åstunda min sällhet, om de blott kände den? Ni skall ej afundas, dels derföre, att ni älskar mig; dels derföre, att jag upprigtigt bekänner, huru jag just genom eder inhemtat en
- ↑ Lycklig jag är, o Gudar ändå; min sällhet ej någon
Kan bortrycka från mig. –
Den döende Pompeii ord hos Lucanus.
