Sida:Drottning Kristina 2.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

176

borde hållas rent, hvarföre fadern kunde gå ut i köket, då han ville spotta. Den gamle gjorde så; men när öfverenskommelsen skulle undertecknas, sade han: »jag har numera beslutat icke skrifva under; ty jag vill hafva rättighet spotta på mitt salsgolf, så länge jag lefver.» Kristina förstod syftningen; men svarade: jag för min del vill tvärtom spotta i salen endast för att blifva kronan qvitt. Då Whitelocke fällde några ord om i framtiden möjligtvis förknappade tillgångar o. s. v., svarade Kristina: i nödfall är jag nöjd med litet nog, och kan hjelpa mig med blott en dräng och en piga till betjening. Äfven Chanut, nu mera fransyskt sändebud i Holland, skref ett smickrande men afstyrkande bref. Uti Kristinas svar lästes följande rader. Då jag för fem år sedan meddelade eder det beslut, jag nu går att utföra, hade jag nöjet erfara, att ni deruti icke fann någonting mig ovärdigt. Under den långa tiden alltsedermera har intet kunnat förändra min föresats. Alla mina handlingar hafva varit beräknade endast för detta ändamål. Jag har hittills ingen enda gång vacklat; och är nu färdig afsluta min roll och träda från skådeplatsen. Mig bekymra ej ropen af hvarken tadel eller bifall. Enhvar må dömma mig efter sitt lynne; jag hvarken kan eller vill hindra det. Jag vet, att endast få skola dömma gynnsamt; men jag är öfvertygad om att ni är en bland dessa få. Den öfriga hopen af menniskor känner hvarken mitt lynne eller mina skäl; emedan jag aldrig upptäckt dem för någon mer än för eder och en annan vän, hvilken har en själ, nog stor och nog ädel för att kunna, såsom ni, uppfatta min handling. Sufficit unus, sufficit nullus [1]. Jag föraktar resten; och om jag väljer någon deribland till mål för mitt gäckeri, så bevisar jag honom redan derigenom en hedrande uppmärksamhet. De, som dömma efter vanliga grunder, skola visserligen fördömma min handling: men jag ämnar aldrig göra mig besvär med att för sådana personer rättfärdiga mitt uppförande.

  1. En är nog, ingen är nog.