Sida:Drottning Kristina 2.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
179

närvaro öfverlemna regeringen åt prins Karl Gustaf. Hon hade nu i förväg sammankallat riksråderna; icke för att inhemta deras mening, utan för att begära deras biträde till verkställigheten. Efter någon tystnad började rådsherrarna, den ene efter den andre, och i synnerhet Axel Oxenstierna, att framställa sina betänkligheter. De kunde ej underlåta denna sin pligt mot både henne ock fäderneslandet, oaktadt hon sjelf dem sådant förbjudit; de hade tryggat sig vid hennes löfte för två och ett halft år sedan; de bådo, att hon icke måtte förhasta sig, utan noga besinna det vigtiga steget o. s. v. Kristina svarade, att hon tillräckligt betänkt förslaget och visste förut allt, hvad rådet kunde deremot invända. Saken hade kommit så långt, att den ej mer kunde omgöras. Som den också berodde endast och allenast af hennes egen vilja, och denna var nu formligen tillkännagifven, så hade rådet deröfver ingenting vidare att öfverlägga utan blott att bestämma dagen för ständernas sammanträde. Efter dessa ord lemnade hon rummet.

Oaktadt rådet förutsåg omöjligheten af att rubba hennes beslut, trodde man likväl anständigheten, kanske ock den egna fördelen fordra några bemödanden i denna väg. De uppvaktade derföre Kristina och framställde munteligen sin ödmjuka bön, att hon måtte bibehålla regeringen; men fåfängt. Då uppsatte rikskansleren i allas namn en vidlyftig skrifvelse af ungefär samma innehåll, som den, han för samma ändamål 1651 författade. Hon blef framlemnad af den just nu till staden komne Per Brahe, i spetsen för några rådets ombud; men Kristina fortfor att vägra. Till yttermera visso och för den sednare ankomne riksdrotsens skull kallade hon hela rådet upp till slottet tidigt om morgonen den 15 Februari. Hon upprepade nu sina förra ord och förklarade, att hon ej begärde deras råd utan blott ville kungöra dem sitt eget beslut. Gud kände rätta orsaken dertill; med tiden skulle den ock blifva för menniskor uppenbar o. s. v. Nar alla de öfriga riksråderna, hvilka redan förut sagt sin mening, nu mera förblefvo tysta, tog Per Brahe till orda. Han påstod, att