Sida:Drottning Kristina 2.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

184

ofvannämnde farhågors skull ville rådet alldeles icke bifalla, och till och med Karl Gustaf tyckes hafva yttrat allvarsamma betänkligheter. Kristina måste slutligen gifva efter, ehuru ogerna. Ytterligare anmärktes, att de föreslagna besittningarna lemnade i afkastning långt mer än 200.000 riksdaler. Man ville afpruta hela Pommern och påstod, att de öfriga länderna skulle ensamma gifva ofvannämnde summa. Äfven denna nedsättning fann sig Kristina föranlåten att medgifva; men hon fordrade att deremot bekomma åtminstone alla de pommerska taffelgodsen; d. v. s. de egendomar, som fordom varit anslagna till pommerska hertigens bordhållning, men nu mera hemfallit till svenska kronan. Utan att härtill säga nej, anmärkte dock rådet, att Kristina sjelf bortgifvit större delen af samma gods, hvilka således ej mer voro tillgängliga. Samma anmärkning gjordes ock i afseende på Ösel och Neukloster. Men Kristina påstod, att ifrågavarande gods borde för nämnde ändamål indragas mot någon annan ersättning åt innehafvarna. De förnämsta bland dessa sednare voro Johan Oxenstierna, Karl Gustaf Wrangel, Magnus Gabriel De la Gardie samt Axel Lillie. De tre förstnämnde herrarne voro mer eller mindre i onåd. Den af Kristina föreslagna godsindragningen hade derföre skenet af personlig förföljelse. Den var dessutom i afseende på grundsatsen ett vigtigt föredöme, ett bevis på möjligheten af att återtaga gifna förläningar. Den väckte af dessa orsaker mycket både ovilja och motstånd inom rådet, och man tvistade derom fram och tillbaka utan att likväl hafva kommit till något afgörande slut, när riksdagen ändtligen sammanträdde.

Kristinas uppförande under denna sista tid har sin egen märkvärdighet. Med oförklarlig djerfhet retade hon allmänna tänkesättet genom en mängd besynnerligheter samt skadliga och olagliga åtgerder, och det mer än någonsin förut. Hennes sista regeringsår framter en tafla full af vidunderliga föremål. Vi erinra blott om den öfverdrifna förföljelsen mot grefve Magnus; det besynnerliga mötet mellan Corfits Ulfeld och danska