Sida:Drottning Kristina 2.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
183

och tacksam ödmjukhet. Ihärdigt bad han drottningen behålla kronan och förklarade fullkomlig tillfredsställelse med sin nuvarande obemärkta lott. Om sjelfva underhandlingarna med honom och om deras utgång har man för öfrigt ingen närmare kännedom. Man vet blott, att allting aflopp till båda parternas, som det tycktes, ömsesidiga tillfredsställelse, samt att Karl Gustaf visade den af fullkomligaste undergifvenhet och förklarade, det han infunnit sig på drottningens befallning, hvilken han såsom hennes trognaste och ödmjukaste tjenare alltid skulle efterkomma; samt att drottningen funnit mycket behag i detta hans uppförande och detsamma både ofta och offentligen berömt. Vid afskedet sade hon: farväl, min kusin! Nästa gång vi träffas, helsar jag eder som konung.

Vidare kinkigare blefvo underhandlingarna med rådet. Genom dessa, som finnas mer fullständigt upptecknade, får man lära känna Kristinas första fordringar. De voro Pommern, Poel och Neukloster, Öland, Gottland, Ösel samt städerna Norrköping och Göteborg. Inkomsterna häraf beräknade Kristina till 200,000 r:dr, hvilken summa hon fordrade för sitt årliga underhåll. Tillika begärde hon full egande- eller suveränitetsrätt öfver alla eller de flesta af nämnde lägenheter. Sådana fordringar väckte många både misstankar och motsägelser. Såväl inom som utom fäderneslandet fruktade man, att Kristina antingen nu ämnade eller i framtiden kunde af nöd drifvas eller af smicker lockas att afyttra någon eller några bland dessa orter och sålunda skilja dem från Sverge. Man trodde sig veta, att kejsaren hade sådana afsigter på Pommern och Spanien på Göteborg; likaså, att Kristina ämnade framdeles utbyta några bland underhållsländerna mot besittningar i det sköna och efterlängtade Italien. Rådet gick derföre med största varsamhet tillväga. Först fäste man sig vid Göteborg; denna stad vore rikets förnämsta, nästan enda handelsort mot Westerhafvet, och kunde derföre omöjligen bortlemnas. Kristina gaf i denna punkt snart och lätt nog med sig. Vigtigare och svårare blef suveränitetsfrågan. Både för sjelfva grundsatsens och för