188
mycket som möjligt trygga besittningen af de erhållna krono- och skattegodsen. För detta ändamål önskade man häldst behålla Kristina qvar vid regeringen; ty för henne var det nära nog omöjligt, att taga sina egna ord och sina egna gåfvor tillbaka. Men då intet hopp om hennes qvarblifvande återstod, ville och sökte man både af henne och af tronföljaren utverka sig orubbad besittningsrätt på ofvannämnde gods. Det var vid en sådan underhandling, som mellan Kristina och Axel Oxenstierna föreföll den skarpa ordvexling, hvilken vi förut omtalat. — Ett tredje syftemål hos rådspartiet var, som det hette, att erhålla en närmare bestämning af regentens, rådets och undersåtrarnas ömsesidiga rättigheter och pligter; på det enhvar måtte med säkerhet veta, hvad han hade att iakttaga. Egentliga och inom partiet öppet erkända afsigten var att förekomma godtyckliga åtgerder; och att för sådant ändamål genom lagliga former och rådets kanske ock ständernas, ökade myndighet inskränka regentens allena beslutande rätt och utveckla de frö till sjelfstyrelse, som i regeringformen af 1634 förefunnos. Strax sedan Kristinas afsägelse blifvit i Februari månad en gång för alla afgjord, anhöll derföre rådet hos både drottningen och tronföljaren, att en sådan bestämdare regementsförordning måtte blifva till rikets säkerhet utarbetad och före regentombytet antagen. Kristina och Karl Gustaf biföllo och lofvade att tillsammans med Per Brahe, Axel Oxenstierna och några flere af rådet företaga det begärda arbetet. Det hade dock blifvit uppskjutet eller fördröjdt ända till riksdagen, då den vigtiga och kinkiga punkten skulle till slutligt afgörande förekomma.
Det tredje och största partiet utgjordes af ofrälsestånden och af en del bland lågadeln. Detta hade förnämligast två syften; det ena att genomdrifva kronogodsens återindragning; det andra att påskynda drottningens nedstigande från och prinsens uppstigande på tronen. Det saknade dock skickliga ledare och sammanhållning, och arbetade derföre efter skiftande ingifvelser, än från de andra partierna, än från egna tycken och hugskott.
